———phn ?— ETT EGET HEM. af M. I. (Forts. från extra N:r samt N:is I, 2, 3, 6.) — Ej här — upprepade Elfrida leende, det tror jag nog, — Jag menar — fortfor Alida — att ej mitt ideal skall för mig uppenbaras härnere i alldaglighetens verld. — Det är nog möjligt Alida — ja, mer än möjligt, ty det är troligt; sällan återfinna vi i verkligheten det ideal våra drömmar skapade oss, d. v. s. vi finna det aldrig fullkomligt sådant vi drömt oss det, men grunddragen till detsamma måste finnas hos den, som skall vinna vårt hjerta. — Hvad är väl egentligen kärlek Elfrida?... jag har väl äfven jag, som du hörde, gjort mig en föreställning derom — men den aldraringaste verkliga erfarenhet har jag dock icke, ehuru jag snart är tjugo år.... månne den är en ton, hvilken ljuder först då när den anslås? — Om så vore — svarade Elfrida med en skälmsk blick — tror du ej då du visste hvad kärlek var? har ingen sökt slå an denna ton hos dig? — Rodnande svarade Alida: det måste vara en ton som finner genklang, eljest förklingar den, utan att qvarlemna något minne; jag kunde ej älska, utan en likstämmig själ... undra ej derföre om ännu kärleken för mig år en gåta. -Åh nej, jag undrar ej derpå; men önskar likväl min älskade Alida! att ditt tycke aldrig måtte falla på en mindre bra person än denne, hvarom vi nu tala. jag hade nästan önskat att du kunnat fästa dig vid honom, ty han är dock en utmärkt bra och hederlig karl. — Jag vet det, men tala ej derom goda Elfrida, ty, ett räsonnemangparti kan jag aldrig ingå; mitt hjerta allena måste bestämma mitt val. — Måtte du blott aldrig missförstå ditt hjerta dyra Alida, då blir det nog bra. — Besynnerligt att man just skall tro det om mig; så sade Louise också, som du nu sagt -och ni känna mig båda så väl. — Just derföre min vän, frukta vi kanske något sådant; men nu farväl på en stund! tänk på resan, hvilken vi totalt tyckes ha glömt för våra sednare djupsinniga räsonnemanger om kärleken. Elfrida gick, lemnande Alida åt sina betraktelser. Länge qvarstod denna drömmande; att emellertid ej resan, utan fastmera sista delen af det föregående samtalet, var ämnet för hennes tankar kunna vi sluta af följande nalfhögt uttalade ord: hvad är kärlek? jo, en evighetsblomma den der, skönast, renast och praktfullast strålar deruppe i det himmelska Edens leende ängar, men som ock härnere, i jordens dunkla dalar trifves väl om den ömt och troget vårdas... det måste vara ljuft att älska... dock , .... älskar ej äfven jag? jo, jag älskar; men föremålet för min kärlek är, det stora, det sköna, det snillrika — ja, dig tjusande himla-barn, ljusva poesi, och dig hennes höge tolkare på jorden — Alida hade härvid upptaget ett porträtt hvilket hon med hänryckning betraktade -ja, du store, du herrlige skald, dig egnades mitt hjertas första kärlek — och denna kärlek skall evigt fortlefva i min själ, ty denna rena känsla skall aldrig förnärma någon annan, du är den, som väckte detta hjertas bästa känslor, som lärde det lifvets skönaste sanningar... för dig -för dig skall jag ständigt svärma, glöda. Porträttet var — Esaias Tegnårs