att sådant är en gammal sed och att dessa offer eller penningar gifwas friwilligt samt att det ide må wägras någon, som så will gifwa. Det må nu så heta; men förgäfwes må presterskapet framhålla dessa argumenter eller åberopa fina med församlingarne upprättade convens tioner; ty allmänna öfwertygelsen är numera deruti ftadz gad, att detta aflöningssätt till fin fjälaförjare är det olämps ligafte man fan eller har kunnat uppfinna, och tillfölje deraf bör det wara prestens skyldighet att upphäfwa dets samma. Förjyntheten hos församlingens medlemmar, att ite wilja ställa fig i ogunst med fin criftendoms-lärare för en lumpen 122 eller 24-Millingå skull må ursägtas, men fastmera måga de, fom betjena fig af denna förs synthet och njuta frukten deraf, tadlas, helst Då det icke bör wara dem obekant, att detta flags gåfwor högst fällan gifwes af ett upprigtigt oh wälwilligt hjerta. Antagom t. ex., att ett fartigt brudpar skall jammanwigas eller att ett fattigmans barn skall döpas; då följer och wanligen att flertalet af de närwarande wittnena äro fattiga eller mindre bemedlade, men likafullt måste, för sedens m. m. skull — offras till den tjenstjörrätrtande pastorn, prosten eller kyrkoherden och ehuru den offrandes barn ofta faks na en bit bröd hemma att ftilla fin hunger med eller den offrade 12-ftillingen måste — lånas; ty hwem skulle wäl wilja wara få hiskeligt karg och afwog att underlåta off ra till presten? och hurn skulle den förre af den sednare derför blifwa bemött? Wiserligen gifwes det en och ans nan förfamlingsslårare fom, infeende det störande och förs argelsewäckande häruti, redan sjelfwilligt afsagt sig att emottaga sådana offer; men dessa äro få. ÅÄr det då samwetogrannt handlat ar kyrkoherden i R. då han, fås fom efterträdare intager en sådan företrädares plats, ånyo upplifwar eller uppmuntrar till den gamla osedens infös rande? författaren och naturligtwis hwarje annan förs nuftig menniska, swarar nej. Egennutta och penningebes gär — ohöfwiska och straffwärda egenskaper hos en drifts lig herde — mana honom dertill: aldrig ett christligt sinne. Må derföre den religiösa andakten få osllördt börs jag, fortsättas och slutas utan något owäsende med pens ningar till presten, och må presterna sjeljwa ite fläcka sitt eget anseende med en så tadelwärd och oupprigtig handling, som den widrörda; ty att den är onpprigtig, såwäl a emottagarens som gifwarnes sida, wågar wäl ingen emotsäga. Will den gifwande offra något åt sin själasörjare, ifall den sednare fan wara nybörjare och bes höfwande, må han då ide fom en Farifee pråla och frys ta dermed i mångas åsyn, och alldram inst wid relis giösa tillfällen, utan må han, såsom en tacksam Aris sten egnar, och helst utan wittnen, åt föremålet för fin tacksamhet wisa sin upprigtiga tacksamhet och erkänsla, ware fig med ord, gods eller penningar, och må prefters skapet icke längre, till den religiösa andaktens skada och förjång, äflas och jägta efter den torftiges gods och pens ningar, äfwen om det skulle ske under denna falska täcgs mantel: gammal fed, fri wilja! —e—.