wFå sätumtt Ubttgite al Qyristt tarlek att temna stitlu små bidrag till det stora och heliga ändamålet. — Emedlerz tid har man ännu ite hört, att en Gottländsk Kyrkoherde anställt få mycket fom en enda Misfionsbön, och man har derjemte jörgäfwes letat efter deras namn I Misfions-fällffapetå redowidningar för gåfwomedel. — För wår ra prester tyckes således Hinduen gerna få böja Enäi Jagz gernauts tempel och Söderhafwets wilde uppäta fina egna barn! — Wilja icke dessa hedningar komma till Gott land och dertillmed bosätta fig i Herr Paftorns egen förs samling, så må de skylla fig sjelfwa. — Här finnes nu hwarken ord eller gerning. — Antingen måste således Hednamissionen — Pauli arbetsfält, der tusenden efter honom glade offrat fina lif — wana ett missförstånd eller någonting, fom med lefwande Christendom ide har att skaffa, eller ock — hwad som är wida troligare — harz ma wåra mäftare i Jörael ännu ite fått sömnen af ögonen. J detta sistnämnda högst beklagliga förhållande, och icke i det mindre kunniga folkets benägenhet att söka qwactfalfware, bör man söka grunden till den böjelse för Lefmannaz werffambet, fom den andeliga rörelsen här, och på många andra ställen. wisat. — Och härmed befinna wi oss wid det egentliga hufwudstycket i L. T:s artikel: den sinnrika fördelningen i qwadfalfware oh studerade fläfare. — Denna flår nemligen få ut, att alla lekmän, fom befatta fig med andeliga föredrag, äro qwacfalfware oc alla prester äro fluderade och erfarz ne fäfare — idel Hippocrater hela hopen! Det är ffada att hela denna liknelse ifrån Början till slut år oduglig, eljest hade man kommit ett godt stycke fram i högkyrklig bewisning. — Det mindre kunniga folkets benägenhet att söka qwactralfware betingad nemligen I första hand af det goda priset. Man skyr det dryga läs karearfwodet — det är saken. — Men wåra andeliga doctorer — presterna — äro derutinnan olika wåra wanliga läkare, att de ganska ordentligt uttaga sitt arfz vode antingen man anlitar dem eller ite. — Håller nås gon fig en lefman till hueptedikant; få får han nog ändå utgöra fin tionde: eller dagowerkbösffyldighet till presten. — Den andra bewekelsegrunden att föfa qwacts falhware ligger uti en wiss hednisk widskepelse, fom bet lagligen widlåder det mindre kunniga folket, och är ja mycket mera betecknande, fom Gottland i flera hun drade År warit rikeligen besatt med ordinarie Chriftenz domelärare, som i ostörd ro fått predika och wittna. — Hela liknelsen är således ganska olämplig. när man will strifwa en apologi för presterna. — Det är, som man säger, att tala om rep i hängd mand hus. — Men tå: tom of lemna den felaktiga liknelsen och wända oss till sjelfwa saken. — För att härutinnan blifwa rätt förstådd måste Jns. uppställa den enkla satsen: det är omöjligt att studera fig till prest. — Till prest måste man födas — jag menar genom den nya födelsen , säger Luther. — Denna födelse åstadkommes, såsom hwar man wet, icke genom några theologiska lärdomsgrader, utan af Herrans ande genem sanningens ord. — Det låter sig således tänka, hwad ock alla tiders erfarenhet icke jäfwar, att en opånyttfödd syndare fan wandra uns der sjelfwa den theologiska dectorshatten — och dermed är den lärde mannen komplett oduglig att wara lärare i Christendom. — Å andra fidan weta wi att när Gudi är intet anseende till personen, så att en ganska olärd man — en simpel bonde — genom Herrans nåd kan få det nya lifwet. — Swilkendera är nu den skickligaste wägwisaren till Christum af dessa twå — den grund: lärda blindheten eller den seende enfalden? Some mer nu dertill att läraregåfworna på längt när ice utes slutande bestämmas af studierna, utan i wäsentelig mån äro medfödda naturegafwor; få fan förhållandet ställa fig ännu betänkligare för den academiska lärdomen. — Tält: makaren Aquila och hans hustru Priscilla kunde ännu grundligare uttyda Guds måg för Apollos, ändock han war en wältalig man och mägtig i i ferifterna! Härmed ware dock ingalunda sagdt, att lärdomen skulle göra fin innehafware oduglig till Chriftendomslå: rare, eller att wåra prefter skulle wara altför lärda — långt derifrån! Lärdomen är ett mägtigt wapen i en troendes hand; men den är icke det wäsentliga wilkoret hwarken för det Christliga lifwet eller en lefwande Ehriz stendomsunderwisning. — Att åter wåra tjugutreåriga ungherrar, som — hemkomne från Akademien med come pendiella kunskaper, och ytterst compendiös lijserfarenhet — inträda i det andeliga ständer, icke uti Ålärdomen böra hafwa något hinder för en enfaldig Christendom, är en så allmänt erkänd sanning, att Jns. icke skäligen bör misstänkas för någon gensägelselust i den wägen. — Hwad nu åter Lekmannawerksomhetens befogenhet angår; så förswaras den af Luther med klara ord i hans utläggning af Existeln på Et Stepph ani dag, och när Aposteln Petrus bjuder alla trogna 7 att kundgöra Hand dygd, fom dem kallat hafwer från mörkret till sitt nns derliga fjus7; få undantager han derwid på intet wis ta legåfwan, fåtom ett medel till detta fundgörande. — År detta ice nog; få mill jag anföra ett jactum af får skare dato, fom kör ega stor bewieningekraft för alla Confiftoriizmän. — BViskopen i Pernösand har i dessa dagar, på åtskilliga Sockenmäns begäran bewiliat en — U