är ej jwårt att förstå det Red. ingalunda anser denfame ma för mwerfligt andelig utan helt enkelt för en oan: delig lögn. — Dermed öfwerensstämmer äfwen ganska noga Red:s. ytterst swäfwande och nästan mystiska uttrock: ifom få från ett för mången obekant håll en underbar rörelse i sinnena. — Red. kan wäl icke med fin fora wördnad för wårt lärostånd, som i århundraden ostördt fått jortsätta sin underwisning, tilltro den Lutherska Förs samlingen i Swerige en sådan okunnighet, att det för def medlemmar skulle wara obefant från hwilket HÄAN mwerts ligt andeliga rörelser leda sitt ursprung. — Tredje Ar: tikeln i D:r Luthers lilla Ca teches tillskrifwer den Helige Ande denna werksamhet — — och Catechesen känna mi alla! Mindre bekant torde deremot, till följe af den förs gätenhet hwari Bibeln i mår tid råkat, den lärdomen wara, att den faljfa andeligheten — skrymteriet — willz farelsen — leder sitt ursprung från lögnens fader — djerwulen. — Lägger man nu dertill den sarsen, hemtad ur samma källa, att ett tredje HÄM icke finnes, hwarifrån andeliga rörelser funna leda; sitt ursprung, få år Redes mening lätt fattad. — Det mystiska uttrycket om det obekanta hållet är således en nätt och fyndig periphras, genom hwilken Red. på samma gång lägger å daga en wiss skonsamhet i orden, men tillika tydligt nog uttalar fin mening om (Läseriet såsom en prodnkt af mörkrets magt. — AÄr detta icke meningen; få finnes sannerligen ingen mening i hela denna förblommerade tirad. — Wäl torde någon förmedlande person inwända, att meningen ändå torde wara en annan. — Red. kunde nemligen wil: ja säga, att Läseriet wore en sådan sammansättning af mörfer och ljus, att det icke företrädeswis hörer till någons dera sidan. — Derpå swaras, att Läns-Tidningend Res dactör är en allt för wäl studerad theolog för att ide weta, det Christus och Belial aldrig ingå några neutrala föreningar. — Här är ett: antingen — eller! Det torde således wara tid för Jns. att tillfännas gifwa, att han i motsats mot Red. anser den andeliga rörelsen på Gottland för werkligtSandelig oh således fåfom ett werk utaf Herrans ande. — Elälen dertill äro följande: 1. Den metför ett flitigt betraktande af Bibelordet — fällan till all högre andelig kunskap — samt begagz nandet af ksådana uppbvagelseböcker (Luthers, Arndto, Nohrborgs och Nambachs m. fl. arbeten), fom allmännes ligen erkännas såsom den Lutherska Kyrkans mest anderika. 2. Den medför widare bortläggandet af allmänt i swang gående synder, såsom Guds namno missbruk, iworz dom, Sabbathens sohelgande, dryckenskap, spel och obs bel m. m. 3. Den medför till sist sådane erfarenheter, att helt olärda menniskor, fem aldrig läst ett ord i Norbecks conz pendium, med öfwertygeljens hela kraft kunna redogöra för hwad wäckelje, omwändelse, ny födelse, rättfärdiggörel: se m. m. will säga. Christi namns åkallande och utgåendet från orätträrs digheten plågar i manliga fall berättiga till den glada förmodan, att Herrans Ande är den werkande kraften. — Jag wet icke hwarför den andeliga rörelsen på Gottland bör anses såsom ett undantagsfall. — Den har fina ftora brister — det är sannt; men hade icke sjelfwa den Apostoliska församlingen brister? Jns. hänwisar blott till Corinthier:Erefwen. — Hade Rejormationstiden inga bris ster? Jns. påminner blott om Luthers wän, Carolstadius samt Thomas Miinger m. fl. — Skola nu dessa andelis ga rörelser förkastas för bristernas skuld? Der mil in: gen! — Men hwarföre då förkasta den närwarande tis dens andeliga rörelse på Gotiland för def bristers stuld? Men, säger Red., den saknar detta andand stilla Olå: sande, hwilken den Heliga Skriften omtalar såsom den rätta arten af sann lifaktighet. — Hwad wäder bläste det på Sinai, när Herren Gud utgaf sin heliga Lag — månne Herrans Ande då war borta? Hwad för ett måls digt dön höres genom alla Propheternas skrifter — är det icke Herrand Andes wind? När Andens utsändare, Christus sjelf, med gisseln i Hand rensar templet från en hop aktningswåärda näringsidkare — månne Han hafwa mist Anden? Och när Uvpenbarelseboken till filt upprullar fina fasawäckande blad af hot, nöd, jemmer och blod — blod allt intill betflen på hästarne—; få wågar åtminstone ingen preft förnefa, att Herrans An de går der fram. — Hela Hemligheten ligger förwarad i de orden: med de fromma äst du from — ech wid de afiroga ställer du dig afwog. — Alltså: när Herrans Ande fraffar werlden för fynd, för rättfärdighet och för dom.; få kommer den icke fåfom en wårwind, utan jås fom ett starkt wäder, fom bryter berg och sönderbråkar hällar. — Blott till bedröhwade och förkrossade bhjer tan kommer Herren i ett sakta mwåder — sasom Han fordom fom till den sorgone Propheten på Horebs berg. Jag öjwergår härmed till den med det föregående nära sammanhängande punkten i L. T:s artikel: den an: deliga likgiltighet eller och otro, som en längre tid was rit rådande i wårt fädernesland, prowinsen Gottland icke undantagen — och frågar: huru har under denna tid