ETT EGET HEM. af dl. I II. pO barndomst d, du evigt ljusa minne, Du blomsterstig på paradisets strand I gudaparken! ack det var derinne Som frid och oskuld gingo hand i hand.a Fr. Sander. Alidas inträde i sin nya verkningskrets, känslor och intryck dervid, kunna vi bäst redogöra för, medelst ett bref från henne till sin vän Louise, hvilket vi härmed anföra: (Forts.) Nin innerligt kära och saknade Louise! Så är då en hel månad sörfluten sedan jag sklldes från dig min Louise — från alla mina älskade — från milt dyra L. Jag kan ännu knappt fatta att det verkligen så är — att jag ej mera befinner mig hos eder — och att jag är så långt borta — så ensam — ensam ja, ehuru jag likväl ej känner mig så, utan tvertom känner mig hemmastadd, hjertligt belåten och nöjd, det är som jag här återsunnit en ton som genklingar i mitt inre — en flägt af likstämmighet. Ja, här Louise, är så bra, som jag föreställer mig det är möjligt att det kan vara borta. O, Louise! det var en bitter stund den, då jag lemnade hemmet, en stund af outsäglig smärta — osarvål — sinns väl ett ord som mera bittert ljuder!4 — det var min första verkliga sorg — det kändes så, som hade hela min varelse skolat upplösa sig i den. Hvarföre -ropade det i mitt stormande inre — o, hvarföre finnes väl skilsmässa? Den lilla tid vi vistas på jorden kunde vi gerna få vara tillsammans med dem vi älska. Dock -vore här ej smärtor och sorg, då vore ju jorden icke jord.