för friden offrade han allt. Hans af naturen svärmiska och poetiska sinne hade ej af lifvets många strider och missräkningar blifvit nedtryckt, än mindre förqväft -det hade blott tagit en annan rigtning — han slöt sina känslor allt mer och mer inom sig sjelf. Hårdt pröfvad i motgångens skola, hade denna pröfning ej hos honom qvarlemnat en gnista bitterhet, tvertom, han var godheten och öfverseendet personificerade; den enda följden deraf var som nämndt är, att han blifvit mera tystlåten och tillbakadragen, något, som dock ingalunda härrörde af misantropi — nej, han dömde alla efter I. trodde alla om godt. Svårt skulle det varit att ösvertyga väns salskhet — eller om egennyttiga assigier under vänskapens larf. I hela hans våsende låg någonting rent och barnafromt. Vi återkomma till aftonmåltiden. Till bordet satte man sig visserligen; men skäl för anrättningarne gjorde dock endast de yngre medlemmarne af familjen. Inom den annars så glada kretsen rådde denna afton en ovanlig förstamning — en sådan der vemodig känsla, som man alltid erfar vid tanken på skilsmässa, vid tanken att sakna någon älskad varelse, ja, till och med om det blott är någon, som genom vanan blifvit oss kär; huru mycket mera då , om vi genom hjertats eller naturens heliga band äro fästade vid denna varelse. Den menniska måste vara bra känslolös, på hvilken ej ett afsked, eller en skilsmässa gör intryck. Alida kunde flere gånger ej tillbakahålla tårarne; fadrens ögon voro också fuktiga; fru Willman suckade, som om en Bertha var allvarsam — ett sorgmoln skuggade Louises panna — och till och med de eljest så bullrande små, voro stilla och smögo sig den ena efter den andra fram