temligen stojande lekar, som omkring honom exeqverades af några minderåriga barn. Louise inträdde med utropet: Varen då tysta edra små skrikhalsar: skonen våra hörsel-organer. — Bertha lilla! du tyckes icke ens höra deras oväsen; ditt parti dervid, är, nu som alltid, att tiga, liksom Alidas var att sly; men jag har deremot städse haft lust att söka stilla sorlet ... Så Laura lilla — kom du till mig -Vendela gif Louise den der boken och Fanny du kom hit, skall jag tala om någonting roligt för dig. Det lyckades Louise att bringa de små till tystnad. Alida kastade sig genast vid inträdet i den högt älskade sadrens armar — och gömde hufvudet vid hans bröst. Innerligt slöt han den kära intill sig sägande: stackars min lilla flicka, som så tidigt måste ut och pröfva veriden. — Ack min älskade far — svarade hon — det skall bli så ljuft att tänka det jag i någon mån kan lätta dina bekymmer; hemma behöfves jag ej — och nyttigt blir det ju också för din Alida att få litet verldsersarenhet. Fadren suckade. Ack! han hade så gerna önskat få behålla den älskade dottern hemma; men hans omständigheter voro sådana, att han måste underkasta sig denna försakelse: en af döttrarne måste bort; lotten föll på den yngre, tv dels var Bertha mera behöflig hemma — och dels bade hon aldrig haft hvarken lust eller fallenhet för lärarinne-kallet, då Alida deremot älskade detsamma .... Ack! hon såg deri ännu blott glädje och solsken — rosor, utan törnen. Hon var så ung, så oerfaren — hennes lynne var så lifligt och lekande, hon såg lifvet från dess mest ljusa och teleda synpunkt; hennes unga själ anade ej huru många bittert särande tistlar der vexa på den väg hon skulle beträda.