ligheten icke i illusorisk skönhet kan jemföras med den leende drömmar-verlden. — Men för att öfvergå till ett annat — fortfor hon — så är du lycklig Alida, som får komma ut och se dig litet omkring i verlden. Ack: bunde ej pligten mig här — o då Alida, flög äfven jag ur boet, Det kännes mig stundom så trångt här — jag längtar ut — längtar att få se. något af den verld, som dock är så skön, så skön ... — Ja Louise, äfven mig har det mången gång förekommit så ..... Gud har skapat en verld, så herrhg och tjusando — och att häraf blott få se en liten fläck, det är ju allt bra fattigt ... Till en af mina käraste önskningar hör, att få skåda de naturskönheter hvarpå vårt älskade fosterland är så rikt. — Och denna önskan blir uppfylld — sade Louise i bestämd tou. Här afbröts samtalet af Alidas äldre syster — Bertha en täck och god flicka. Läggande sin ena arm kring Louises hals och den andra kring Alidas, sade hon: viljen J icke ha någon mat i qväll, flickor små? — Icke är jag hungrig — svarade Alida — men icke heller vill jag vara ifrån bordet den sista aftonen jag tillbringar i hemmet; kommen derföre: Flickorna följdes nu ned i ett större hvardagsrum, för tillfället upplyst af tvenne ljus — troligen tillfölje deraf, att i anscende till bestyret för resan, det ena ej som ottast fick göra en liten utslykt — än i köket, än i handkammaren m. fl. städes. I rummet promenerade fram och åter Häradsskrifvere Willman. Han var en medelålders karl med ett godt och ädelt utseende; hans panna skuggades i detta ögonblick af ett moln af vemodigt allvar; han var försjunken i tankar — syntes ostörd — ja, nästan omedveten af de