na fulkomlighet i något, utan allt blir blott fuskeri, styckeverk och jag blir — en halsbildad varelse. — Qväfvas kunde dock aldrig detta begär, ehuru det stundom fördunklades. Se här grunddragen till Alida Willmans karakter. Sådan var hon som barn; sådan var hon på gränsen af barn — och ungdomen — ja, sådan var hon vid denna berättelses början — hvilken just utgör epoken af den sistnämnda — sortsättningen skall visa hvad hon blef som qvinna; icke alltid blir denna hvad barnet lofvar, stundom alldeles motsatsen. Hennes utveckling är beroende af så många mellankommande omständigheter de der inverka på hennes hjerta, och beror det på huru mottagligt detta är för intryck. Återstår nu att tillägga det Alida var dotter till en bäradskrifvare Willman. Louises fader var handlande; Louise var enda dottern, men hade ett par bröder. — Alida var den andra i ordningen bland flera systrar. Sedan vi förutskickat dessa anmärkningar återvända vi till de unga flickorna sjelfva. — Alida slingrar sina armar kring Louise och lutar sitt hufvud mot hennes axel; denna sluter henne ömt smekande intill sig i det hon med en sorgsen, allvarlig ton säger: — Så far du redan i morgon från oss, lemnar din vän allena; o, det blir mycket ledsamt efter min lilla älskade Alida. — Ack Louise! — svarade Alida — för dig blir det dock ej så tomt, som för mig, ty Jag måste lemna allt hvad jag har kärt ........ -Väl sannt Alida, men jag lemnar dock hvad som i lifvet är mig kärast, den, vid hvilken jag från barndomens dagar, så långt jag kan minnas tillbaka känt mig, så varmt, så innerligt fästad. Du vet att jag ej kan slösa med tillgifyenhets-känslor .... ack, mitt hjerta