mjölken, och ännu mer gräddan och smötet, rofjmak. Hos kor, som mjölka litet och äro nära att sinas, får mjöl: ken starkare rofsmak af samma qwantitet rofwor, än hos högt mjölkande for. Ar röta angripna rofwor skadas mjölken mest, hwarföre fådana ej böra gifwas till for. Rofwor, som blifwit kokta tillsammans med stråfoder, och något saltade, gifva mindre af fin smak åt mjölken. De medel, fom hittills blifwit anwända för att borts taga mjölkens rofsmak, genom tillsats antingen af falpes ter eller chlorwatten, hafwa icke wisat fig riktigt tillfreds: ställande. ålrötter äro fullkomligt helsosamma samt gifwa både mycket och god mjölk. Blott när de gifwas i stor mängd erhåller grädden och smöret stundom någon Pål: rotssmak, fom dessutom betyder mindre än rofsmak. Morötter intaga främsta rummet bland alla rot: frukter såsom mjölkfoder, och gifwa smöret en wacker, gulaktig färg. Af sädesslagen anses hafran, i förhållande till def pris och näringswärde, intaga första rummet i anseende till dess werkan på mjölkens mängd och godhet. Ju mindre hötillgången är, och ju mer hufwudfodret utgöres af halm och rotfrukter, desto fördelaktigare är det att gifwa säd eller dylikt såsom bifoder. Hafre gifwes antingen hel eller gröpad, beroende på det öfriga fodrets beskaffenhet, m. m. När kor få mjöl, säger Martens, mjölka de mycket genast, men wid hel sädesfodring ökar fig mjöl: fen mer efterföljande sommar. Flerstädes i Tyskland få forna otröskad hafre skuren till hackelse, ehuru en del af säden derwid afgår ofmålt; men denna förlust anses mindre, än tröftningås och malningskostnaderna. Wid ett noggrant försök fann Schubert, att af 55 skålp. förs tärd hafra bortgingo 23 skålp. ofmålta med dyngan. Härwid bör likväl anmärkas, att i ju större mängd hafz ran gifwes; defto mera bortgår af densamma osmält. Blötad eller kokad hafre blir fullständigare tuggad; men noggranna försök häröfwer saknas. Linoljekakor anwändas i stället för säd och gifwas antingen puljoriserade, strödda på andra foderämnen, eller upplösta eller kokade, dels blandade i drycken dels gjutna på hackelse. Gifna i större mängd, t. er. 4 3 5 skålp. per dag, åstadkomma de gerna någon bismak hos mjölken, och smöret får större benägenhet att härskna än wid hös efter sädesfodring. Rapskakor anwändas på samma sätt fom linoljefa: kor, men måste brukas med större försigtighet om man will undwika bismak hos mjölken. Efter wid Ultuna wunnen erfarenhet, får mjölken rofsmak om kon erhåller mer än 2 skålp. rapskakor per dag. Sädesdrank, som icke är sur eller för warm, är ett ganska godt mjölkfoder, som likwäl icke bör utgöra mer än högst hälften, efter höwärde räknadt, af hela foderras tionen. Den andra hälften bör bestå af hö eller hö och balm o. d. potatisdrank är af betydligt mindre wärde än drank af säd, men utgör ide desto mindre ett wärderikt mjölk: foder, när den blott anwändes med urskiljning, d. w. s. gifwes färsk och afswalad samt i passande blandning och omwexling med flrås och kraftfoder. Mäsk är fom mjölffoder lika god, om ide bättre än god sädesdrank. (S. 133.) Den för en ko erforderliga mängd af foder. Det har blifwit temligen allmänt antaget såsom regel, att en mjölkande fo, för att gifwa full af? kastning, bör dagligen erhålla Jå af fin kroppswigt godt hö eller höwärde. Men på grund af den kännedom wi ega om kornas storlek och fodring i många wäl skötta koladugårdar, måste wi antaga, att nämnde foderqvantitet icke alltid är tillräcklig, samt att ingen oföränderlig, för alla racer och individer gällande regel i detta afseende gerna fan uppställas; ty mycket goda mjölkkor behöfwa mer foder i förhållande till fin storlek, än sådana for, fom gifwa litet mjölk och lägga mer på hullet. För en wiss fo:race torde man nog funna ungefärligen bestämma, huru mycket hö eder höwärde den i medeltal behöfwer, i förhållande till lefwande wigten, för att gifva full affaftz ning, samt derefter göra beräkning öfwer, huru många for man med förhandenwarande fodertillgångar fan or: dentligt underhålla; men wid den dagliga fodringen är det utan twifwel säkrast att följa den af alla erfarna och omtänksamma koryktare följda gyllene regeln, att alltid låta kon åta fig wäl mått af lämpligt fo: der, få att hon ständigt förblifwer i godt och jemnt bull. Den största konsten wid koskötseln består just deruti, att kunna rigtigt tillämpa denna regel, d. w. s. att alls tid lämpa fodringen efter hwar och en kos särskilta tillstånd och behof. Det är en stor misshushållning att underhålla många och tnappt födda for, ty det foder, fom dessa förtära, åtgår för det mesta till kroppens och lifsförrättningarnes widmakthållande, och gifwer således ingen inkomst. Hwad fom gifwes utöfwer nämnde behof betalar fig deremot rik ligen, emedan det lemnar material till mjölkberedning. Jufret är fond sparbössa, men det är blott obetydligt fom fan nedläggas i densamma, såframt icke öfwerflöd af näs