ras och uppbäras samt redowisas; och såsom ett talande bewis derför fan man, i hwad fom rörer förewarande fall, åberopa, att, fastän en del af allmogen efter anwisning lefswererade fin räntewed in Natura till talkugnen, den dot intill år 1799, blifwit affordrad den skillnad, fom uppkom emellan de 20 frils lingar banco kasten, fom af Kalkugnsegaren till kronan beralas, och länets årliga markegångspris. Det är wäl sannt, att hems manen i Orten ide äro skattlagda till wed annorlunda än efter ett mått, neml. kast; men hwarken skattläggutngs och indels ningswert eller Markegångs-Taxor, utsätta någet wisst mått på kasten; och den lemnas derföre stundom 31 alnar hög och bred, och stundom 4 alnar bred och 3 alnar hög och längden af hwarje träd efter omständigheterna. Från äldre tider, då man ansåg fig icke funna bränna kalt med annan wed, än ben, fom war J aln. lång och gröfre än wanlig kastwed, har det antagits, troligen ur skäl, att längre wed ite sammanfaller eler låter fig packa lika wäl, fom fortare, att lefwererad kalkugnswed 31 alnar lång ech bred samt 13 aln. hög, skulle swara emet en kast fullmåttig råntewed; och med ett sådant antagande har alla tider sortgått, utan någon winst å kalkugnsegarens sida, med ajseende å wedens beskaffenhet och uppsättniug. J öfrigt är härwid att erinra, att räntegifwarnes, emot falfugnss wedend dimesisioner, i förhållande till annan wanlig räntewed, framställda anmärkning af Kongl. Kammare Collegium, it refos lution den 10 Det. 1764, blifwit temnat utan allt affeenude. Arrendatorn af Lummelunds jernbruk ansökning, att, emot riktig betalning, få tillösa fig kronans skattewed, lärer icke pa narwarande fråga funna tillämpas; men af mederkös randes utlåtande i anledning af samma ansökning, är det litwäl flart, att ktronans skartewed, för kronans kalkugnar den tis den tagits i beräkning; och om än 1695 års arrende-kontrakt på Wisborgs kungsgård och kronans kalkugnar gemensamt, icke uttryckeligen handlar om någon Arrendatorns rättighet til med för kalkugnarne, få wisar dot nästeftersöljande 1706 års arrendekontrakt på kalkugnarne enskildt, att en sådan rättighet äfwen af förre Arrendatorn fått åtnjutas, enär sistberörde kontraktets 4:de moment innehåller, att arrendatorn, efter wanligheten efterläts, att för fem mark filfwermynt kasten få fig tillösa allmogens skattewed: märk skattewed i de Härader och Ting, fom ditintill sin med til dessa kronans kalkugnar fört hafwa; oc hade Arrendatorn att njuta Herr Landshösdingens handräckning der fams ma wed icke li rättan tid blefwe framförd. Herr t. f. Landskamreraren har måst medgifwa att Salkugnssinnehafiwarens rätt till skatteweden med 1706 ärs arrende ostridigt ingått och fortfarit intill def Kalk ugnen år 1758 från Kronan till skatte försåldes; men Herr t. f. Landskamreraren har walt en, utom hans uppdrag liggande wäg för att nu, genom förwexling af benämningarne Köpwed, Bronwed oh ÅKalk ugnswed, söka bewisa, att med den i 1706 års och följande arrendescontracter omnämnde frattewed, icke kunnat menas, den än dag till Kalkugnen utgående RronocEalEugnswed; hwilket Herr t. f. Landskame reraren welat styrka med åberopande af 1723 års Kongl. Resolution på allmogens i Södra Häradet särskildta bes swär, derigenom allmogen ifrån Skattewedens utgå rande blifwit befriad; men detta framhållna stöd för Herr t. f. Landskamrerarens satts, bortfaller ju helt och hållet, då med nyssberörda Nådiga Resolution jemföres den sednare dylika, af den 12 Mars 1729, fom tnne håller, att angående den sökta befrielsen från Salkugnöwedens förande till Wisby Stads Kronokalkugn; få kan Kongl. Maj:t ingen ändring gjöra i det fom förr derz utinnan wanligt mwarit — Häraf synes ju klart och owedersägligt, att den, genom 1723 års Resolution, med gijna befrielse ide omfattat den för nämnda Kalkugns behof affedda wed; och att denna wed utgjort en Kronans få beskaffade tillhörighet, deröfwer Kronan efter behag kunnat förfoga, ådagalägger allmogens sätt att söka be frielse derifrån, att näml. wända sig till Konungen; ty lika litet fom Kronan hade annan Skattewed än den i hemmanens räntor inbegripna, att till Kalkugnåsars rendatorerne eller innehafwarne disponera; lika litet Eunz de Kronan ålägga någon enskild, att, utom sitt hemmans ränta, för wiss stipulerad betalning, sälja sin wed eller andra hemmanets producter. — Uppställda skillnaden emels lan Söpwed och Kromved bortfaller och, just genom Herr t. f. Landskamrerarens egen definition på Kronos weden, att näml. denne war från Kronan Föpt ränte wed; och således, relativt till Kalkugns-arrendatorn eller disponenten, rätt och slätt köpwed. Owedersägligt fys ned det äfwen, att benämningarna Skattewed och Kalfkz ugnswed m. fl. blott äro fria Variationer för hwars och ens sätt att uttrycka eller förtydliga ordet våntewwed, som ändå, i afseende på wed-dispojitionen till Kalkugnen, blir det bestående. — Att några wissa hemman ide blir: wit indeldta till räntewedens utgörande, är ide Kalkugnöegarens fel och anledningen, hwarföre få ice skett, förs klarar Kammar-Collegii Skrifwelse till Landshöfdingen den 3 November 1802, rörande Landshöfdingens i ämnet gjorda hemställan. — För Kalkugnsegaren må det wara nog, att hans rätt att utfå weden, obegränsad till hems manen, blifwit stadfästad genom såwäl Kongl. Kammars Collegii nyssberörda bref, som ett sednare här nedan ute förligare citeradt, af den 25 Februari 1817, enligt hmilfet Kalkuansegaren, dädanefter fom dittills, ände utfå ?