det förstörda slottet ÅDlefwo sorst Åeöetrtteta, omtttun 1000, upförde af Ståthållaren Lagman Cedetkrantz, fom, förmodligen med tillåtelfer tät bruka dem till fin egen nytta eller, fåfom orden lyda, för sitt privat. . Uti den relation, derefter, öfwer landets tillstånd, hwilken 1689 afgajs af Öfwerste-Löjtnanten ven der Often genandt Sacken, som efter Drottning Christinas död bit afsändts att taga ön i besittning rör Swenska Kronans räkning, inberättades att, bland annat, funnos: toänne flvfen kaltugnar mid det rusnerade slottet hwilka funna sframdeles när befalt blifwer, till Kongl. Moj:ts tjenst och nvue gagnas, Hå allmogen af landet till afkortning På deras utlagor Pan om wintern köra fram wed och gjenom dagswerken upbryta raltsien af de nedrifne slottsmurar fom ingen reparation meritera. Nu först 1689 och förmodligen til följe af nämnda under dåniga berättelse, började kattugnarne att drifwas för kronans rätning. Kronan upköpte och, för ugnarnes behot, wed af all mogen, men begagnade såsom tillgång dertill, äfwensom för falls brufet8 drifwande i öfrigt Wisborgs kungsladugåtds,dagswerfen och dagämwerföpenningar. Denna förlagsstillgång war lik: tvål icke långwarig, ty redan 1690 anordnades alla Ladugårdens räntor åt Kongl. Amiralitetet; hwilket föranledde en framftälls ning till Kongl. Kammar-Collegium från numer blifne Landsds höfdingen o. der Often genandt Sacken: huruledes de 2:ne ft. Kongl. Maj:ts kalkugnar skola framdeles drifwas; deröfwer Eders Excellens och Kongl. Collegii förordning högst nödig är på det man å instundande winter fan anskaffa den be: höriga weden ech weta af hwad medel famma kaltugnar skola underhållas, emedan folket utan ordentlig betalning ej står att twinga, hwuten framställning äfven åtföljdes af ett kostnadsjörslag, fom wisar att kronan på falfbrufås rörelsen pårätnade att erhålla en winst af 1,510 Daler Smt. — Sedan Kongl. Maj:t godkänt detta förslag och anbefallt Landehöfdingen att med Kongl. Statskontoret correspondera om det fom erfordras till en werkelig fullbordan af ofwanberdrs de kalkbrännerij, föreslår wäl Kongl. Stammars Collegium uti den skrifwelse fom med undertättelse om Kongl. Maj:ts beslut derifrån 21 Oetob. 1690 hit afgått, det kunde: jembwabr den skattewed fom af allmogen der på landet in natura utgöres, beqwämligast dertill brutasj men uti 1691 och följans de årens länsstater, ända till 1695, blefroo, utan att något om detta förslag förmäles, till kalkugnarnes drifwande och der medb jordrande omkostnad efter Kongl. Maj:ts Bref d. 2 Det. 1690 och Landshöfdingens gjorde förslag upförde 2270 D. Smt. Så bedress kalkbruksrörelsen til 1695 dä det wisade fig att den å bruket lemnade winsten ej swarade emot hwad man wäntat; kronan ansåg det icke längre fördelaktigt att för egen räkning drifwa kattugnarne, utan utarrenderades båda ugnarne nu för första gången, i sammanhang med artendet af Wisborgs rungsladugård, 1695. Arrendekontraktet af nämnda år talar ide något om wed. Fästes upmärksamheten här dels derpå att allmogen betalt f. k. lilla tullen eller accis för wed, fom den till staden infört och hwilken till ugnen brukats, en afgift fom omöjligen kunnat upbäras om dolik wed warit räntewed, och dels äfwen på det olika måttet af kalkugnswed emot räntewed, i det att den sednare (hwarför och ide för wed af annan bes skaffenhet bemmanen blifwit skattlagde) innehåller 33 alnors längd och höjd samt 13 alns bredd, eller 183 kub. alnar, hwaremot den förre eller kalkugnsweden har en längd och bredd af 33 alnar, då åter höjden är 13 aln, eller 2117 kub. aln.; få will det synas tillfredsställande ådagalagdt att den till ugnarna ursprungligen utgående weden warit af allmogen till satu, efter gångdart pris och på nådig befallning, anskaffad, wanlig, till kalkugnarne tkruklig wed. Oanmärkt må likwäl här, å andra sidan, ide lemnas möjs ligheten, tanske sannolikheten, ehuru sådant af härwarande råkenskaper icke kunnat fullständigt uplvsas, ott Kongl. Amiralis tetet, den tid kronan sjelf brukade ugnarne, af de för fallbrufgs rörelsen anslagna medel, för wedräntorna erhållit kontant ersättning, oh ränteweden, jemte den wanligakinköpta kalkugnsweden sålunda fått til ugnarne anwändas, och att sedermera, efter ugnarnes utarrenderande, äfwen arrendatorn fått, af kronan, köpa dess räntewed. Kronan upbar nemligen på dessa tider alla sina räntor in natura och försållde dem sedan; det war helt wanligt att anordningar å kronans skattepersedlar åt enskildte meddelades, och räkenskaperna innehålla, beträffande ränteweden, flere dylika ansörningar. — Särskildt begärde, hwad som ger stöd åt upgijna åsigten, 1697 en arrendator, på den tiden, af krenans dåwarande Lummelunds jernbruk att bland annat, för all framtid, emot riktig betalning få tillösa sig den tronans skattewed, fom utfölle på 2 å 3 mil omkring bruket, men i det utlåtande, fom till följe deraf härifrån afgått, heter det att, belangende särskildt weden fom han på 3 mijbl fring bruket åstundar, få lärer det falla swårt att låta Honom alltsammans bekomma, emedan Kongl Maj:ts kalkugnar på det sättet skulle studsa ech ide funna drifwas; ... dock funna de på andra sidan om bruket liggande wäl anordnas der att lesverera fin skattewed fåfom af Lummelunda, Ruthe oc) Forssa Ting. Sammans ställes detta med 16935 års arrendesfontraft, hwaruti ock, oaktadt wilkor der särskildt stadgas om sten, ide förekommer eng ett od om wed, så svnes deraf följa att, ehuru något owiltorligt hinz der för all skattewedens försäljande till Lummelunds jernbruk icke mötte, bruk och praxis, såsom antydt, likwäl warit, att ars rendatorn af kalkugnarne företrädeswis fått köpa ränteweden af kronan; i denna praxis skall kanske ock anledningen dertill sökas att kronan sedermera, uti 1706 års arrendekontrakt, efterlåtit åt arrendatorn äfwen rättigheten att för fem mark Silfmt kasten få sig tillösa allmogens ffattewed. Uti kontraktet af 1712, då den ännu qwarwarande stora ugnen, änskönt ännu tillsammans med kungsladugården utarrenderades (den lilla ugnen hade 1711 blijwit ödelagd) stadgas, med bis behållande af samma rätt för arrendatorn, att skatteweden skulle efter wanligheten betala8, och detta kontrakt prolongerades sedermera ända till 1737. (fotts.)