ec) bofttarsslibheten mellan De såsom 3:e personens pro: nomen ech såsom nu föreslaget tilltalåsord för den 2:a personen, af hwilken likhet de jwåraste twetydigheter och löjligbeter funna uppstå. G. L. T. anför såsem exempel ett diktadt bref från t. er. en Rättare till hans Husbonde. allr Assessor! Jag har med de från staden återkomna drängarna emottagit deras skrifvelse och tackar för de ynnestsulla tänkesätt de hysa för mig och de mina. pe reqvirerade ätta ungnöten. som de låtit köpa i Lurbo till ladugårdens förstärkning, hafva ankommit, men de äro mycket usla och ömkliga, och deras dåliga race gifver mig föga hopp om det af dem åsyftade ändamålets vinnande. De hatva blifvit lurade på dem. Jag hoppas derföre, att de gunstigt tillåta att jag med första slagtar ned dem. — Bland deras svinkreatur här på Titelstad har en elakartad oeh plågsam sjukdom utbrutit. Alla svinen äro angripna, Deras skabbiga utseende och ömkliga grymtande skulle väcka deras medlidande, om de fingo se och höra dem. Tillåta de att jag låter döda och nedgräfva dem ? Tecknar deras tillgifne tjenare c c. Den insända artikeln bar följande lydelse : Nö, Er, Edra. Man läste ej längesedan. med serdeles tillfredsställelse, artikeln om dessa tilltalsord i G. L. T. N:o 12. och fann i synnerhet påhittet med den der omnämnde N.J-lislan vara alldeles förträffligt. vi få nu se om äregirigheten och titelsjukan offentligen deruti vill träda fram. Det tunga och idkeliga upprepandet af titlar och namn är då ändtligen på vågen att afskaffas; och att II. K. H. Kronprinsen-Regenten satt sig i spetsen för förbättringens genomförande, tyckes visa att den vinner framgång. Man må likväl med skäl förundra sig deröfver att personer finnas, som önska våra rent svenska tilltalsord Ni, Er och Edra utträngda af de dauska De. Dem och Deras, samt att man således i stället för det lätta och behagliga Ni skall nyttja det tunga och smaklösa De. klafve vi då icke redan nog främmande ord och ordasätt, utan att vårt ädla svenska språk ytterligare skall förderfyas med ännu flera? — eller — hyser man måhända förakt för sitt modersmål. efter som man föredrager utländska former, — och, hvad skall väl blifva följden? Jo. alt man i skrift t. ex. till Konungen skulle säga Dem och Deras Majestät i stället för Eder och Eders Majestät; slera andra olägenheter att förtiga. Att danska ordasätt på sednare åren i skrift insmygt sig i vårt språk, har man några gånger haft tillfälle erfara; man finner dem till och med på tvänne ställen i G. L. T:s egen anmärkning till ofvannämnde artikel, der det, t. ex. på ena stället, beter ainbjudas att sätta deras namna. Formen är dansk, och lyder på detta språk: cindbydes at sette deres navna. men på svenska: einbjudas att sätta sina namna.) Vår tillgifvenbet för och vårt broderskap med danskarne, så prisvärdt det än är, bör icke sträcka sig till inslickande i vårt språk af deras ord och talesätt; ty dermed göre vi dem ingen tjenst, men oss sjelfve och vårt språk skada: danskarne skola nemligen anse oss som apor, och den kärlek de fattat för oss kanske försvinna. — Vårt svenska tilltalsord N-i har uppkommit på följande sätt: i formen för ett verbs böjning, uttryckes andra personen pluralis med J.: t. ex. J viljen, och i fråga niljen J? När detta uttalades hastigt, lät det: vill ni? Ordet viljen har således blifvit förkortadt och dess slutbokstaf n sammansmält med J. På samma sätt med öfriga verber; t. ex. må (vål eller illa). Detta conjugeras i presens: jag mår, du mår, han mär; vi må, I mån, de må. Andra personen pluralis heter säledes i fråga: mån J?; alltså huru mån J? hvilket, för behagligare uttal skull, förändrats till huru mår ni? — Hvad serskildt angår vår landsort Gotland, må nämnas: att, ehuru denna en längre tid lydt under Danmark och åtskilliga danska ord inträngt i gutamålet, det danska tilltalsordet De dock icke mägtat göra sig gällande. Det med svenska ordet Ni liktydiga ord på gutamålet är Er. En son bland allmogen t. ex. nyttjar detta ord som höflighetsuttryck till sina föräldrar, då han vill undvika det oftare upprepandet af far och mor. Ordet är äfven liktydigt med svenska ordet E.; ty Ni och Er uttryckas med ett och samma ord på gutamålet. lLåtom oss således bibehålla, och, älskande vårt språks renhet, icke sky att begagna tilltalsorden Ni, Er, Edra, hvarken i tal eller skrift; och måtte all öfverflödig titulatur, med thy åtföljande äregirighet, taga ett länge önskadt afsked från våra bygder, och det för alltid! Mm. .... 2. ) L. . 3 har här förbisett att många fall finnas. belst i utbildade satser, der deras fan få begagnad int. f. fin, fina, t. er:: Nordens ädla söner älska deras (sina) fäders fagemine nen. Fötäldrars färtek för deras (fina) barn är ofta starkare, än barnens tacksamhet mot deras (fina) föräldrar. SHan sökte bewisa nödwändigheten af undersåtares lydnad mot deras (sin) öfmerbet. Jeessa fall fan sin och deras ömssewis begagnas. Se: Boivie, Swensk Språklära, sid. 216, 217. 6. I. Fångerskan Mill Fredrika Andree, fom för ett par år sedan lemnade Kgl. Theatern i Stockholm och jedan dess wistats i Paris, har mu, efter der full berdade sindier ech aflagda prof, genast fått emettaga en lvjande anställning sasom Första dramatisk Sangerska wid Kejjerliga Operan i Wien, dit hon till nästkommande Septbr skall afresa. Ett från wår O utgånget anjrräkslöst, men rikt bes gåfwadt sangens barn synes sålunda genom händeliernas förunderliga fegning wara kalladt att till Wienes fejlares stad återbetala Swerigees estetiska skuld för den berömde österrikiske Sångaren Anders gästbesök å Kal. Operan i Stockholm. Det är ju också billigt, att säångkonsten, lif: fem statokonsten, sänder fina ombud till Europas Hof, och att dessa, å den högre harmoniens wägnar, göra Diwarz andra fjenster och återtjenster. G. L. T. uttalar mångas tanke, då här uttrockes en lyckönskan för den unga Landsmanninnans wälgång på detta nya stadinm af hennes fonftnärs-bana, och en hjertlig förhoppning att hon icke måtte förglömma ESmcs rige, utan snart igen med sitt fnille och fin konst glädja och hän rycka de talrika wännerna der! 1oO Udsss-t-.A QD1—qfLMccdWdah—hhhhhh — — 222 —