torrt och skogbewärt land, och der klipporna, enligt gammal men obestyrki fägen, warit flora jernringar, wid hwilka hans skepp säges warit jastgjordt. Landftigningsz stället i det numera från hafwet skiljda Hejnhem plär fal: las Sankt Olufs Ham n2s) Sina öfwerstar bes fallte han att emedlertid hålla sjön, ech att på bestämd dag möta honom derstädes. Derpå reste han, förklädd, omkring i landet och kunskapade, och då han erfor, att han mot inbyggarnes krigsmakt icke skulle kunna bestå, ämnade han åter begifwa sig till sina skepp. En dag mot aftonen tog han fig herberge wid Kyrkebys26) i ofwannämnda socken. En piga, fom wisade honom till sofrummet, stannade af nyfikenhet utanför dörren och titta de genom nyckelhålet, och då hon fåg hand fina unders kläder, anade hon, att det mar en förnäm herre, och med delade upptäckten åt fin husbonde. Denne gaf sig föl: jande morgon i samtal med fin gäst, och når Kung Olof erfor, att mannen war en Kristen, upptäckte han fitt werbs liga stånd, äfwensom fin afsigt, att omwända Gutarna till Kristendomen. Af fin wärd blef Olof uppmuntrad till att werkställa fin plan, och fit underrättelie, att måns ge män, fom i främmande länder antagit Kristendomen, funnes i landet, hwilka aldrig skulle strida emot Olof, utan gerna se hedningarnes omwändelse. Då begaf sig Olof till fina skepp, och landsteg strar derefter med hela fitt krigsfölje wid Akergarn (sedermera Sankt Olojsholm). Men när Dacker i Rute, Norderagutarnas höfding, förs sporde detta, rustade han sig med sitt krigofolkatill mots wärn. Båda härarna möttes i Lärbroz)) på Lajkars Hajd (LTekareshed)23). Då Kung Olof fick fe den got ländska bondehärens öfwerlägsna antal, föll han med allt fitt folk på knä, och bad till härarnas Gud em kraft att omwända dessa hedningar till Kristi lära. Sjelf gjorde Kungen sin bön, knäböjd på en sten, fom ännu i dag kallad Böne-stenen2å) och han bad med få brinnande ifwer och andakt, att — enligt sägnen — hans knäppta händer, armbågar och knän nedsjönko i stenen, och der bildade fem runda fördjupningar. Under bönen fom Kunz gen att förändra fällning och flyttade fina hopknäppta händer, armbågar ech knän, så att det i stenen blef twå gånger fem fördjupningar, såsom ännu synad. — Efter slutad bön uppmanade han sina krigare att frimodigt, i den Korsfästes namn, angripa dessa hedningar. Då wardt der en hård och blodig strid, och till sluts blefwo Gutarz ne förjagade och de fleste på flygten slagne och dödade. Derefter begynte Kungen både med underwiening och med eld och jwärd sitt ommwändelfeswerk, och hotade att skona ingen som wägrade dopet, hwarföre folket i öns norra och östra del lofwade att antaga Kristendomen, och att betala honom en stor brandskatt af guld och silfwer. Då Ulmer Mannagårda i Lre, Sudergutarnes höfding och redan omwänd till den nya läran, försporde dets ta, samlade han sitt folk, och omtalade Olof at Norge, furu Gud war med denne, och huru det wore fårängt att strida mot den kristna Konungen, såsom deras egna landsmäns, Nordergutarnes och till en stor del äfwen Östergutarnes blodiga nederlag bewittnade. Vättre wore det — sade han — att öfwergifwa deras gamla slemma afguderi, ech låta sig döpa till tro på den ende sanne Guden. Han tillbjöd sig att med några utwalde draga till Kung Olof och göra förbund med denne. Detta förs flag af Ulmer wann Sudergutarnes bijallå). -7De tot: wede wel got — säger Krönikan — men wilde det ice gierne holde, hwilket antyder, att månge återföllo till hedendomen, och att Kristendomen, här såsom annorstädes, långsamt fick inträde och stadga. Bland de män, fom kommo till Konung Olof, war äfwen Ormika af Heinhemå!), hwilken såsom gåfwa medförde 12 orar, 12 fyrahornade wädrar och 12 tunnor hwete, utom andra klenoder. Han erhöll dopet, och reste med Konung Olof till Kyrkebys, der Konungen lät upp bygga ett fort stenhus, der hans fång, ftol och handfat i muren länge woro att fe32). Till gengåfwa förärade Konungen åt Ormika en bård (billedard, ftridås:yra) och en bulla (siljwerskål), hwilka minnesElenoder wid ett fiendtligt infall af Läbetarne sägas hafwa blifwit bort: röfwade. Några Gotlänningar, som på den tid, då Kung Olof war på Gotland, wistades i fremmande land, fingo snart spörja, att deras landosmän annammat Kristendomen, och gladde fig storligen deröfver. De togo, wid fin hemres fa, kristna prester hem til ön. Sedermera blef en af Wioby aderton kyrkor inwigd till Olof den Helige ära ech efter honom uppkallad. Denna kyrka bygdes wid början ar 1100-talet (år 1103 eller 1104) genem anordning och gåjwa af danske Kos nungen Erik Gjegod, fom med fin Drottning Botildis under pilgrimåsrefa till Jerusalem en månads tid blef af motwind uppehållen i Wisby. (forts.) 25) Sankt Ölufs Hamn, uppe i landet, och ice långt från den få kallade Kalgatesm ägen. Gamia sägner om jeruringar i bergen wid fordna wattendrag och fegelsleder finnas mångenstädes. Många hafwa hört sådana omtatas, ingen har sett dem. 26) Wid Kyrkebys i Heinbem har funnits en stor fiens byggnad, enligt sägen ett San Et Olo fs Kapell, med prydliga hwalf, fönster och portaler. J Biskov Göran Wallins tid lomkring 1740) stod byggnaden qwar. Den har i sednare tid af egennyttan och okunnigheten blijwit nedbruten, och stenen