möjligt, att det förut fanns i Frankrike en stående här, fördelad i def otaliga fästningar, och med ännu oförwifnade lagrar, i hwars leder de unge krigarne instuckos, hwilkas krigswana de snart tillegnade fig och Ywilkas Fris gista anda de genom fin ungdom stegrade till enthusisom (hänförelse). Men om en stående här skall utgöra ett werkligt wärn för ett folk, måste ej blott soldaten wara öfwad, utan äfven, och framför allt, befälet stå på höjden ar fin konst. Krigaren blir ej derigenom bildad, att han blir äldre, att han tjenat länge, att han i freden uppftigit i fin tur till en högre grad och ett högre befäl. Twärtom är det för ett land den största olycka, om hären, lifafom folket, litar på sreden. Krigaren måste alltid wara beredd på den stund, då föderneslandet hotad. Han bör tro, att kriget kommer, liksom åskan, de lugnaste dagarne, och att fäderneslandet är i den största faran, när der fruktar mins. Det är då — när alla slumra — som krigaren bör was ka, eller på sin höjd hwila på sitt swärd. Han skall ej då, när faran kommer och krigostrumpeten ljuder, yriwas ken och förwirrad söka efter wapen, ej Då, sedan han njus tit fördelarne, behagen eller utmärkelserna af sitt yrke uns der freden, inseende sin oduglighet, begära ett afsked, som står närmast intill utstrykning utur krigstjensten. Jag har altid haft ett högt begrepp om Frigar-yrket. Uti alla andra är sjelfwa yrket skildt ifrån egenskapen af menniska. Man fan i dessa wara sticklig i sin tjenst, eller i sitt arbete, och dock wara en dålig menniska; men ide få i Prigarsyrket. Det menskliga ligger få nära tjensten. att de icke kunna skiljas åt. Afwen för krigaren finnes wisserligen mekaniska (handtwerksmässiga) pligter, fom man sökt uppfatta i ett reglemente. Men detta utz gör, om jag få får säga, endast kroppen af hans tjenst, fom får lif och betydelse genom modet, känslan och äran. — Det finnes en känsla fom är tillåtlig för andra, ice för krigaren. Det är fruktan. Hwar och en annan får mäta faran, frukta den, och undwika den om han fan; endast krigaren ej. — Det finnes ett brott, fom ej finnes i något annat yrke än krigarens. Det är feghet. Det finnes hos krigarn en dygd, kring hwilken alla öfriga gruppera (ordna) sig, såsom ett stöd för dem alla: det är hjeltemodet. Det har ej funnits någon krigare, som så förenat alla dessa egenskaper, fom Carl d. 12:e, Nordens Bayard.) — Deraf denna werldens beundran för Europas sista riddare, oaktadt hans felsteg, oaktadt de olyckor han drog öfwer sitt folk, fom han krossade i sitt fall. Man har sagt, att det warit Norden, fom infört riddarwäsendet i Curopa. Om få är, få flutade det och: få genom en Swensk. Hwilka känslor på en bataljdag! Det war en frön tanke iden nordiska mythen (sagan), att Walkyrior, sköna qwinnor på flygande hästar, swäfwade öfwer striden. Dermed bes tecknas krigarens känslor i början af striden, kärleken till fäderneslandet, hänförelsen för äran, tanken på medbors gares tacksamhet, skimret af ett namn, hoppet om jordisk odödlighet i sjeljwa döden. — Dessa känslor tillhöra hela hären; de måste i sjeljwa werket, fåfom walkyrior, swäfwa deröfwer, om segern skall wara wiss. De måste wäckas och tändas hos alla stridsmännen i hären på en gång, lik: fom de alla, wid trumpetens appell, fattade i en elektrski tråd, fom skall urladda sig i striden. Det är märkwärdigt, att man hos alla folk inwiger och förbereder striden med musik — en förwildande mus sik hos wildarne, — en skön, ädel, sinneslyftande hos de bildade folken. Det är wid trenne alldeles olika tillfällen, fom mufis ken anwändes för att höja känslorna; det är wid andak: ten, kriget och wid ungdomens glädjesyttringar. Af dess fa har krigsmusiken en egen förmåga att wäcka mod och stolthet. Man behöfwer blott, wid uppmarscherandet af en trupp under flygande fanor och klingande spel, fe hus ru den följes af hopen, inom hwilken hwar och en, få lågt ban för öfrigt flår, höjer hufwndet, rättar skuldran, klarnar blicken. Sjelfwa den skyndande affärsmannen stadnar ett ögonblick, och behöfwer göra wåld på sig, för att ej följa med hopen, fom ej lägger band på fina fäns slor. — Att krigsmusiken har något gemensamt med glädjens, inse alla. Men äfwen med andakten är den ide oförenlig. När swenska stridsmän på utländska fält göra sitt chorum, hänföras utländningarne. De tro fig då på en gång fe, hwarföre Swenskarne äro ej blott de tappras ste, men oc de frommaste, de ädlaste krigare på jorden. Krigarens gång är i takt. Den är marsch. Den är fom wågornas fteg på hafwet, fom också gå i takt, och hwilkas rörelse liknas af de blåa, glänsande bajonetternas hos en marscherande trupp. Kriget är mensklighetens största olycka. Men det åligger alla dem, som deltaga deruti, att ej göra det till något annat än olycka, i det de aflägsna derifrån utbrots tet af menskliga passioner, hatet, wreden och hämnden. Krutets uppfinning har gjort kriget mera mördande, med mindre grymt. Det är ej nu mera menniskor, fom sönderslita hwarandra, en mot en, såsom milda djur; det är blott en här, fom på afstånd drifwer en annan här tillbaka. De fom falla, falla för ödet. En af de wigtigaste egenskaper hos krigaren är falls hlodiabet. (Men ösk., färfattaren) Lessina har I av