warandes påstående, war bennes talande denna gång mucket kortare än wanligt. — En iill stället ankommen läkare tillfrågades och förklarade sjukdomen wara katalepsi. Flic: fan flyttades i ett afskildt tum, med föreskrift att ingen fit insläppas utom hennes wårdare och närmaste anbörige. ewårigbelen, nära omöjligheten att afhålla det tillströmmande folket, som under tårar och böner, missnöje och tnot bestormade Jngas husbonde och v. pastorn, förmådde lutligen den sednare att taga henne hem till prestgården. Det tilläts ingen fe henne utom hennes fader och en flägting, fom kommit att efterfraga hennes helja. Men äfwen här war det blott med stor swårighet, fom den mängd af per: soner, fom dagligen till ett antal af 30—50 infunno fig, kunde öfwertalas att afstå från fin begäran att få se och höra Inga. Den minsta delen wille sätta tro till pastorns upprepade försäkringar, att bon wore sjuk, och att hennes syner hade sin grund i sjukdomen. — Under don stillhet, hwari hon nu fick lefwa, tilltogo emellertid hennes krafter få, att hon inom fort kunde sosselsätta fig med handarbete; dock öfwerfölls hon af sjukdomen hwarje natt. Efter någon tids förlopp återwände hon till fin husbonde, för att sköta fina sysslor, men det påträngande folfet twang henne snart ånvo att lemna hans bus. Hen git då ut i byarne och gömde fig, men efterspanades och uppsöktes fom en rymmare. Under denna tid uppehöll hon fig äfwen några dagar utom församlingen. — Anfeenz de detta kringirrande lefnadafätt wara för flickan wådligt, emedan hon, omgifwen af beundrare och loftalare, låttes ligen kunde förfalla till högmod och inbilskhet, hade pas storn redan gått i författning om hennes intagande i nå got allmänt sjukhus på fattigkassans bekostnad, men då Jnga, som ännu en gång återwändt till fin husbonde, ide haft något sjuk domsanfall sedan påskaftonen och nu besökes af endast 2 till 3 personer dagligen, har detta förslag tillo widare förfallit. — Hwad slutligen beträffar det i Tidningen Wäktaren införda talet ar Jnga Jans dotter yttrar v. pastorn Collen: Tillkallad, erkände Ju: ga talet wara Hennes, hwilket war owäntadt för mig, emedan jag aldrig från hennes mun hört en tanke, fom förrådt någon likhet med hwad talet uttrycker. Jag ge nomgick talet med henne och mottog hennes förklaring, samt fann, att hon så illa uttryckt sin tanke, att talet ofta icke framställde hennes mening. Med det på flere ställen förekommande ordet uppenbarelse, förstod hon på första stället fina syner, på de andra Guds uppenbarade ord, den Hel. Skrift. Det må tillåtas mig att, fåfom exempel anföra hennes förklaring på ett par satjer, fom äro mot Christendomen bland de swårast stridande: Jag bar afbedit deras första synder, och min bön har blifvit hörd. Med ordet deras menar hon fin lägersman och en annan person i Täby, fom före sjukdomen woro hennes ewänner; att hon har afbedit deras fordna synder skulle betyda, att Gud på hennes bön gifwit dem förlåtelse för det onda, den smälek, de tilljogat henne; och min bön har blifvit Hörd mill säga: de hafwa nu blifwit mina mwånner. På tillfrågan hwad bon menade med: jag skall möta eder och räcka eder lifsens krona, swarade bon: om jag dör förr än mina wänner, skall jag gå dem till mötes med lifsens krona, såsom min flicka fom mig till mötes och räckte mig Efronan! — Om de s. k. läfarne hade Jnga till v. pastorn yttrat fig ungerärclis gen få, att läsare äro högfärdiga och förakta andra; de älska fig sjelfwa och funna derföre ide älska Gud; de funna således ide wara behagliga för Gnd. — Att In: ga skulle gifwit en 70-årig gumma rådet att danfa, eler att hon ffulle, enligt Wäktarens uppgift, anse dans som ett nödwändigt willkor för att komma in i den himmelska glädjen, förklarar v. pastorn Collen wara en dikt, med tillägg att Jnga om dansen yttrat, att den, såsom en oskyldig lek, icke wore skadlig. (Post-Tidn.) AAnn3. — mr — — 4 uAamiIn AA