N i bland dangemufifen den pusserliga ferattspolftan, att ej tala om de högtidliga brudzmarfdherna, r undarium wid brudfolkete skälar, o. s. w., ywilket allt genom fin satur och enkelhet gör ett både gladt och högtidligt ins sryck på alla rena finnen. — Men det är i naturens sköte, på ängarna en skön fommarsafton, i båten när en lagom bris fyller seglen, fom fången födes i själen, stiger fram på läpparna och jublar eller klagar. Hur outfägs ligt ljust är det ej att i skogen höra en Elar flit-röft fjunga en wisa eller blott framropa sitt: kum, kudda! kum, kudda — fum! med det fina ackompagnemang fom dertill giiwes af klipporna, skogen, ja, kanske af himlens qwållsamoln! Lika djupt röres ot själen ar wår sköna folf-fåna, Då han ljuder under årstagen, i skogen wid milan eller i flugan wid fpisseldens sken, då fpinns rocken surrar och nätet bindes. När då det för folk oh land egna eller jolkländska ofminfadt framträder sålunda i sången, stiger åhörarens fröjd eller wemod till andakt. Dessa rörande ljud ur naturens bröst och de enkla tonerna på jolkets läppar utwära åter till nya melodier; och musiken war alltid lefwande hos wår allmoge: så berättar folf-fägnen, att en ung spelman (Cebare), då han en gång en sommarnatt git hem öfwer marken från ett dans-gille, erinrande fig ett nytt stycke, satte fig ned på en stubbe att spela, hwarwid de små undar järdi (elfworna) glade trädde fram, dansade efter hand musik, och wid slutet offrade honom några gröna blad, hwilka sedan blefwo till silfwer. hwarmed han köpte fig en hemmansgsdel wid L ckare i Sanda. En Bonde, lyssnande till fjösfågelns fång, bar laggt upp (fompos nerat) A dl swalfen, fom ganska lifligt härmar allars nasg waggande hafssfång; en annan har diktat 7Hages byspolffan, och Grodde-farlarne (fader och tre jöner wid Grodde i Fleringe) hafwa någongång i mufikalife bänförelse lemnat plogen, gått i gård och i flugan spelat fin qwartett medan orarne fått stå på åkern. Af: wen i fyrfosfången war här fordom det bruk att Tron och wissa psalmer stundom utfördes såjom werxel:fång af karlar och qwinnor, hwilket redan den store Carl von Linnk anmärkte. — SÅ har då fången, fordom och än, genomljudat wår allmoges bröst: i flera socknar hafwa ock bildat sig sångföreningar, dels för att understödja kyrkosången, dels för att utföra wåra wanliga sångstycken, upfalasfånger, folfamwifor, m. m., anförda af nitiska les dare, såsom unga Prester, Skollärare och andra; hwilket allt är lika förädlande fom högst priswärdt. Men, då all fonft-fång och lärd musik dock har fin grund och källa i de enklaste natursljud, i mwallavifan och folksfängen, och dessa ej fällan äro af det höga mufifas liska wärde, att de någongång under store konstnärers häns der utwuxit till de skönaste pfalmsmelodier (de skära mins garne för själens andakt), eller såsom den s. k. Gotlandss wisan: Allt under himmelens fäfte af Jenny Lind blifvit förd kring werlden, eller och genom wår fos fterlandsavarme R. Dybeck blifwit en dyrbar fonft-njuts ning för Hufwudstadens hela mufik:bildade befolkning —, månne det ide då är allt skäl och hög tid (innan den s. k. Äbildningen, utan tro och fantasi, förstört all natur och gammaldags enkelhet) att wännerna af den got: ländska fången ej låta de sista ljuden af wåra sköna bemlandsstoner på landsbygden förklinga, utan att man snart troget upptecknar och (— förslagswis nämndt —) till Lärowverketvo i Wisby Samlingar anförtror dessa ve na uppenbarelser af Gutarnes folk-lynne? Äfwen deja minnen äro ett dyrbart arf af wördade fäder, och wi wilja alldrig tro att mi talat för döfwa öron, då wäl alltid djupare in i sångarens warelse lefwer — ett hjerta, fom wärmes och flår högre wid äfven denna folkets angeläs genhet, dess döende sångminnen. Då ett så friskt fångslif lejwat och ännu lefwer på landsbygden, och man derifrån wäntar så rika skördar af samlade folfemelodier, må wäl oc i Wioby finnas musik och många def wänner? Jntet är wissare: många och goda instrumenter finnas der och talrika mufifaväns ner och :mwänninor. Redan sedan 18153 har ett Miufifaz liskt Sällskap här funnits och werkat med framgång, hwilz fet oc nu med wåren lärer efter mwintersfömnen waknat till nytt lir. Genom Prosten Carl Encqwists stora nit fick fyrfofången här i Wisby först ett sörbättradt skick, hwarjemte han i musikens helgedom inwigde wår bortgång: ne landsman Ablström, m. fl., fom gjort läraren och Landet heder. J de sednare åren har qwartettsfång af ypperliga röster, jemte annan och foncert-mufik, lju: dat segrande och skön; och mer än en utmärkt sångerska bar nyligen utgått från Lisby, der besökande fonfinärer ofta hafwa funnit trefnad och genklang. IF fitt wanliga oafbrutna mujfibflif saknar Wisby nu blott ett, nenlis gen den Allmånna Sång-föreningen, fom wiferliz gen ej upphört, men blott hwilar fig (man påminne fig att det är något i musiken fom kallas andzhbemtning). Denna förening (wacker redan genom sin ädla allmännes ligbet. då tjenstemannen och ffolsgofen, militären och bandtwerka ren ofta sjöngo ut samma notbok) war en flifz telse af den saknade Carl LTaurins nit och wärma: ty då han anslog Wå gen, mille gerna något hwar följa