altså går tukteliga och ärbart till, få lemnar jag åt et bröllop fin rätt och fed, och dansar sjelf med. Tron och Kärleken låta hwarken dansa eller fitta bort fig, om du allenast är måttlig och tuktig. De små barnen dansa ju syndlöst: gör så äfwen du! Blif ett barn, få skadar Dig ingen dano. Men wore dans i fig sjelf en fund, få borde man icke heller lemna barnen frihet dertill! — (Defa ord ar Luther finnas i ofwannämnda predikan, uti 11:e delen af hand samlade skrifter (Luthers fämts liche Schriften) utgifna af Walch i 24 delar, Halle 1740—1750; jemför dermed Korkopostillan 1:a d. 8. 318. Denna Luthers åsigt är föröfrigt icke hes honom något enstaka vttrande; den förekommer ofta upprepad såsom hans warma öfwertygelse, och hela den från flofter: fördomar och påfiveslära frilösta delen af hans ädla lif bär mittnedbörd derom, och enligt bans erempel fan Huld: fri glådje förenas med den renaste Gudsfruktan!) ER TT