ga att de handlat oförståndigt och till sin egen lätt ute räkneliga skada. Och om deras inbillade farhåga skulle bafwa spridt sig till många, och om betydliga belopp i följd deraf, utan egentligt eget behof, blifwit uppsagda, så skulle dessa obehörigt misstänkjamme uppsägare hafwa tillstvndat andra stor olägenhet derigenom, att Sparban: fen då, när def inflytande kontanta medel och def i Lär nekontoret insatta reservsumma samt derstädes egande Eres ditiv åtgått, nödgats till inbetalning uppsäga fina intednade fordringar, hwarmedelst, under nuwarande penning: förhållanden, bekymmer och förluster skulle hafwa beredts åt många låntagare. Från Sparbankens sida har, uns der de 28 år den warit i werksamhet, aldrig något ins tecknadt lån blifwit uppsagdt, få länge räntan blifwit or den tligt inbetald, och låntagarne hafwa således want sig att anse dessa lån såsom stående. Slutligen må här nämnas, att 1857 års reviforer (Magister Weström, Tullförwaltaren Rundberg och Tvg: förwaltaren Ljungholm), efter granskning af nämnde års räkenskaper och af säkerhetshandlingarna, funnit allt i mes derbörlig ordning. Skulle nu den ovannämnde infändaren, hwars förfrågan hos G. L. T. framkallat dessa rader, anse sig behöfwa widare upplyoningar i ämnet, så föreslås, att han wänder sig till någon af direktionen, som för närwarande utgöres af Landskamreraren och Ridd. L. J. Gardell, Fabrikören N. Holmberg. Rektorn C. Cramer,, Tulljörwaltaren Fåhdreus, Handlanden C. H. Waller, d:o C. I. Kolmodin och Konsuln C. Stenberg samt Mag:r C. J. Bergman, hwika willigt torde lemna alla de underrättelser, som kunna ytterligare tarfwas. — Medan talet är om Sparbanken, kan i förbigåens de nämnas, att insättningarna, sjom under nyssledna Januari och Febr. månader, i jemförelje med famma månader år 1857 woro något ringare i hänsigt till in: sättarnes antal, men mycket ringare i hänsigt till infärte ningarnes belopp — hwilket af tidoförhallandena förkla s ras —, nu på sednaste tiden ansenligt tagit upp sig: äfmen ar allmoge hafwa ide obetydliga injatser skett, och tillochmed det för hwarje gång högsta infats-beloppet (100 Rr Bko) har redan ofta förekommit. Månne detta betyder någon högönstlig omkastning uti penningeswäderleken I allmänhet ? Ayvpoteks-wäfendet. G. L. T. fortsätter här sitt swaromål på den i N:o I införda början af den utaf Hr ViidecE insända och sedan återtagna artikeln. Utrymmet förbjuder att omständligt skärskåda de öfriga skäl, fom Lagsläkaren i fin förklaring mot Revisorerna anfört till stöd för den anmärkta dryga medifamentåkoft: naden. Men till minnes bör man anteckna hans sats, att på ett sjukhus underhållodagarna förminskas i samma mån fom medifaments-foftnaden stiger, hwilken sats ar ganska få läkare torde underskrifwas; äfwensom hans jemförelse mellan ett lazarett, der alla äro sjuka, och ett befälsmöte, der sjuka höra till undantagen: saker four jem: föras måste wara af samma flag, fade Seseman. Den dryga medikamentösfoftnaden wid YQistby feuldbelastade Lazarett är ite i 1853 års Rerisionoberättelse för första gången anmärkt; redan af föregående Revisorer är den omtalad och är tillochmed i Kal. Sundheto-Kollegii underdåniga Berättelse för år 1853 ar Kollegium wide rörd. — Alltredan för ett halft århundrade sedan woro wederbörande betänkta på att förekomma meditamentås misshushållning wid de allmänna sjukhusen, hwarom följande, ännu gällande (nr Wiftrands samling af Mies dicinalsförfattningar lånade) Bal. Serafimer:Ordensgillets underrättelse af d. 8 Apr. 1797 om hwad som i afseende på me: e , . , e — dikamenters förskrifning till Läns lazaretter fom: mer att iakttagas nogsamt bär wittne. sTill före kommande af slöseri och oordningar — beter det — har S.D.z Gillet fastställt följande reglor fom närmare utstaka Bag.slåfare nes och apotetarnes skoldigbeter och hwilta de böra ställa fig til obrottslig efterlejnad. 1. Vag.släkaren bör med nödig och möj lig svarsamhet anwända medikamenterna ... 2. När fjukdos marnas art ej egentligen jordrat den dortöpta Kinan, bör den, få långt möjligt är, umräras, isonnerhet bör dess brutande uts wättes, på allahanda rötskador, underlåtas, emedan flera ut wärtes medel finnas, fom med långt mindre kostnad bättre inz ställa rötor, ... 3. Som nitisk tjensteman för fin ombetrods da sosla, bör fäfaren, under K:s Befallningohafwandes befräms jande och Sosslomannens åtgärd, få begå, att wissa oumbärlis na deck lätt fångna inhemska medicinalwexter, såsom mattens wäpling strisolium aquaticum), kärrpors (ledum palustre), taslstrunt (turiones pini), m. m., warda i rätta tider infamlas de till sötefallande behof, som är nästan dagliat. Kunnandes en flitig samlare för en ringa dagspenning på en sommardag af endera samla ett års provifion eler flera liopund, och tillreds ningen fordrar 3 å 4 stenkrutor med leck, då affofningen sker t lazarettets köfespis, wid samma eld fom matlagningen för de sjute. Då 1 skålp. af förenämnde werter, rå och otillredde, ef ter medicinaltaran kostar 6 sk få blir besparingen anfenlig och ögonskenlig. BMealtz och fornawatten kotas på famma sätt hems ma, och perigrons hemtande ran apotetet bör aldrig komma i fråga. — 63. Missbruk bör ej bäfwa brutet af nyttiga och nös diga medifamenter. Men då man af jemförde fjukförflager och metiwarande apotekaresväfningar ofta funnit få obegripliga awantiteter tilltagna, a:t der I awarter, aktsamt anwändt, funs nat förslå, har stoptals deraf bliwit från arettret reawireradt, och att den med fint silfwer i priset lika gällande lapis infernalis till förundran bliswit sörslösad till 5 Ådr (Specic), då en ijerdedel tunnat wara tillvädtig, få är sådant slöseri ganska obehörigt och klanderbart ... Wederpörande hafwa oftast tamt, smaen aldrig klanderfritt gittat jig sörklara; men om slita mf 23 ArgAnmnmrj PAA DAA