(Jnsåndt, En sorglig företeelse. Diwerskriften torde leda läsarens tankar på någon af dagens stora händelser: jordbäfningen — penningefrifen — 5franska mordförjöket — ndiska kriget — eller åtminstene den alltmera kringgripande feparatismen. Emedlertid kommer intetdera af dessa ämnen att utgöra hufwudföremålet jör insändarens behandling. Stora olyckor — stora brott och stora förwillelser ega dot nä gonting imposant i sjeljwa fin storhet. — Det finnes sannerligen fenomener, som ännu tydligare uppenbara der afsigkomna tillstäånd, hwari menniskan fig befinner. Ett af dessa är: da menniskan med allwar rundtomkring sig — i natur, flat och kyrka — under eländigt gyckel borts suddar fin tid. Sjeljwa wansinnet har nagonting mera wördnadobjudande än detta flags fjoftighet med ala fins nena i behåll. Wid det förra later fig dock tänkas möjligheten af ett förswunnet eller, till och med, atertwåns tande förnuft; wid den sednare äter möter ess den aldra chjelpligaste andliga bankrutt. Förnufiet är icke längre förnuft — wiljan är ide wilja. Ett sptlikt mwara och ide mwara har inträdt, fom wäl wore förtjent af en Shakespea risk monolog, om blott den store Britteno snille stode insändaren till budo. Och hafwa wi icke en sådan företcelse för wåra ögon? Under det tusentalo ar wara medmennistor blifwa dels krossade, delo lefwande begrafne under sina egna boningar — nöd och elände inbivta i otaliga familjer — handel och näringar hotos med undergang — hemska brott ups penbara den närvarande sam)hålldordningens vulkaniska grund, och wåra lagsturtare förgäfwes sökt ant uffinna en utwäg til botandet af refworna inom wart hemlands kyrka — under allt detta ercellerat Wisby i .... Mias skeradbaler! I! Når man läser de omständliga annonserna i G. L. T med thy atföljande osmakliga puffar — utlorwande, dis werje roligheter på menige Allmogend bekostnad — och derwid besinnar att dylika annonser samla folk ända till trängjel; få blir man på en gang förwanad ech sorgsen till finnes. Här behöfwer man ite åberopa Cheiftendoz men, fom, förunderl gt nog, numera är worden en illa beryttad partifraga mom fjelnva Cyristenheten, till hwilz kens consquenser man ide gena lyssnar. — Här är nog att åberopa de wanligen sa högt aktade anctorites terna: menfflgher — medborgerligt finne och jundt jörnuft. — dessa tre storheters namn! Kunna då ide tid och penningar i närwarande stund anwändas på ett mwärdigas re och mera wälsigucljebringande satt? Erbjnda fig ms ga allwarligare ämnen för ettertanken? Finnao inga res nare ech tikare tilllällen till bildning få af hufwud fom hjeria 2 Eller, medan wi äro taget att fraga, star fans ste staten Wisby utom tingeno wanliga ordumg — ett nytt Abdera? Altid har det icke warit fal De grå forn: lemnimga:na tala om en tid, då en af menstlighetens puloadror lopp genom Wily — da den gamla hanfes staden lefde, led och artetade med fin samiid. — Nu hanar hon def wedermöda med fannistt gem oc) med bacchantisk yra. — akrempora mutantur et nos mutamur in illis 4) När Japan reder fig att öppna fina hamnar för ewilisationen, förlorar. Wieby medwetandet af fin samtid och dess betys delje — iöigåter allt, lärer inter och inneslater fig. likt en hafosnäcka, i fia fawitskas skal. — Werlden torde ide tappa rå bytet? — n. —U cecsdtas och wi med dem.