Så vidsträckt var din makt. Och lyckosam Är den. som — hur de sorma sig, hans öden — Från ingen tvingar några tårar sram I lifvet, utan gör det först i döden. Hvad var då grunden till en sådan makt? Det var den grund som blir evinnerliga, Det var den kärlek du ådagalagt, Allt samlifs grundsten just — det innerliga. Det var din tanke, som ej tänkte argt, Det var din hug, som ingens ofärd ville, Det var din hand, som aldrig mätte kargt, Det var ditt hjerta, färgadt af ditt snille. Och detta snille var en blixt, som gick Ifrån en himmel utan moln. och tände, Men flamman strax sin regulator fick, Så att hon värmde utan att hon brände. Den rätta glädjen känner sjelf sitt mått (Då yrseln går till tomhet eller leda), Hon är ett barn, men ett som tukt har fått, Hon är ej yra endast, hon är reda. Hvad vore jorden, om ej glädjen fanns? En tufva med ett plundradt sågelnäste. Men utan jemnvigt i sig, utan sans, Förlorar sjelfya gladjen snart sitt fäste. — Och blir en väderflöjel utan mål, Som kastar sig kring alla väderstrecken En dagg, som trillar ur sin liljeskål Och bär af gyttjan sedan alla tecken. Det visste du. Och derför var ditt lif Atheniensisk sans i hvarje gille — Och ändock mer än grekiskt tidsfördrif, Det var ett romerskt allvar då du ville. Du såg, att den Olympen storma vill, Får icke taga fantasin på orden; Hvad ofvanefter är, når ingen till, Som ej har fäste för sin fot på jorden. Och derför ingen pligt du heller svek. Men tryckte på den viljans fria stämpel Och vardt så, fast det syntes som en lek, Ej pligtens regel blott, men dess exempel. Det lefva skall, fastän en sarkofag Förgänglighetens hylsa sluter inne, Det vexer större med hvarenda dag, Så gör det Stora öfverallt — som minne! Det tar sig rätt, och utan all appell, Och mätes med sitt eget mått omsider; Det är som solen på en sommarqväll. Som vidgar sig, ju längre bort hon skrider.