Gotlands Krönika. (Forts. från N:is 1—3) 2:a Rapitlet. Näst efter sagan om öns upptäckt och bebvggande ges nom Tyhjelwar och hans följe, möta oss i de gotländska fornsägnerna märkliga uppgifter om en folkutflottning öjftersut.. Derom innehåller den med Gotlands Lagen förs enade historiska berättelsen följande: Af Thjelwars sonsöner, Guti, Graipe och Gunsjann, uprwerte talrika slägter. Folket på Gotland tillwerte sa mycz ket under den följande tiden, att landet ej mäktade att föda dem alla. Då lottade man bort af landet hwart tredje hjonelag (hushåll), fom skulle äga att föra med fig allt hwad det egde ofwan jord. Ogerna wille de lemna fås dernas bygd, hwarjöre de foro till Thoroborg 12) ech nedsatte fig der. Men deras landomän wille icke tåla dem, utan drefwo dem dädan. Då foro de till Fårön och nedsatte sig der. Men de förmådde ide uppehalla fig der, utan foro till en ö wid Estland fom heter Dag: cid (Dagö), nedsatte fig der och bygde en borg. som ännu i dag synes. Ej heller der förmådde de uppehålla sig, ntan foro upp långs med det wattendrag som heter Dina oh upp genom Ryssland. Så fjerran foro de att de kommo till Grekland 134); der utbådo de sig ar Grete landås:Konungen att få bygga och bo under Ny och Nedan. Detta lofwade Konungen dem, och tänkte att fråga ej war om längre tid en än månad. Sedan mår naden war gången, wille han bortwija dem; men de swarade, att Ny och Nedan warade utan återwändo, och påstodo att få war dem lojwadt, att de skulle der få mi stas så länge Ny och Medan warade. Detta deras gens mäle fom omsider inför Drottningen, och hon fade: Min herre Konung! Du lofwade dem att få bo här under Ny och Nedan, och detta warar ewärdligen, derföre må du ej bortdrifwa dem. Så blefwo de der boende, och bo der ännu, och hafwa en del qwar af wårt språk. Så i sin älderdomliga enkelhet lvder berättelsen om en i jorntiden af öfwerbefolkning och hungersnöd förans ledd utflyttning från Gotland. Defa inhemska nordiska fornsägner motjwara och bestyrka de berättelser, fom Mies deltidens söderländske frönikesffrinvare (Jordanes m. fl.) upptecknat efter sägner bland de götiska folken i Södern om dessas uttåg ech wandringar från den skandinaviska Norden. Dessa sägner stå för öfrigt i fullkomlig överens: stämmelse med den tidens art och förhallanden, och ar: räknar man allt sådant, fom måste tillskrifwas den långa följd af år, hwarunder defa minnen mundtligen forts plantat fig, få innehålla de, i fina grunddrag, intet fom berättigar oss att draga deras ursprungliga sanning i tvifz wel. Helt nyligen har dessutom denna utflyttningd-faga fått en synnerlig märklighet och ej obetydligt stöd genom utgifna lärda och utförliga underrättelser om tillwaron af fornswenska (— några af dem helt säkert fornzgots ländska —) samhällen såwäl på ryska ön Runö, i Rigas wiken, samt på Dagö och närbelägna öar samt på kusten af Estland, som ock i det sydliga Ryssland, wid Onieprefloden i Chersonska guvernementet, der en by finz nes, fom ännu i dag beter Gaal:Swenftby (gamla swenska byn), liksom wid Yeichfel:floden (enligt Gevers Häfder) funnets en ort, fom hette Gutland. — Hwad särskilt Runö angår, få finnas der både i seder och bruk, i folklynne och tungomål många starka erinringar just om Gotland. Allt detta bewisar, såsom nämnt är, att om man ock icke kan tillägga sagan om denna utflyttning historisk hemul och giltighet i alla def enskiltheter, så wos re det dock orätt att förneka hufwudhändelsernas sanning. (Forts.) 12) Thorsborg, en betydlig bergskulle med merändels twärbranta sidor, i Kräklingbo socken, på östra sidan ar ön. Def höjd är 200 swenska fot öswer wattenytan. Derstädes, lik som på Fårö, finnas ännu skansformiga befästningar af utomordents ligt omjång. De på Thorsborg kunna för sitt grofwa, råa byggnads-fätt nästan benämnas Cvflopiffa (från jättetto). Detta wackta berg, fom gerna fan kallad Gotlands Königstein (— få heter om häs ofsH-N fondstensklippa i Het för fina Nas