AITCGRIIIULO OM 411(LTorts. fr. föreg. N:o). Under det att denna förfärliga olycka tilldrog sig, slogs Uggla med sin Escadre tappert mot fienden. Genom den olycka, som drabbat Svenska Amiralskeppet hade han mistat den pålitligaste och säkraste stödjepelaren och flottans ledning var borta, ingen Öfverbefälhafvare fanns. Ordningen och sambandet voro borta och en hvar af skeppsbefälhafvarne gjorde nu hvad de tyckte rådligast. Flere af dem understödde Uggla och inläto sig med fienden, andre funno bättre att hålla sig på sida. Ingen stridsordning hölls, ingen samverkan mellan de Svenska Orlogsmännen fanns; lägg dertill den bristande öfningen hos en stor del at befälet och flertalets af besättningarne ovana vid sjölifvet och vid en strid på hafvet och den förskräckelse Stora Kronans undergång verkade, den nedslagenhet i sinnena den medförde, hvem kan då undra att bataljen skulle gå olyckligt för Svenskarne helst mot sådana hjeltar som Tromp och Juel. Likväl uppehölls Svenska flaggans ära af den tappre Uggla och hans kämpar. Allt flere och flere af fiendens skepp kommo upp och understödde dem, med hvilka han börjat striden; allt flere och flere af de Svenska skeppen gjordes redlösa, togos eller drefvos undan och allt färre hjelpare blefvo qvar hos honom; men lika oförskräckt höll han ut och gaf sju för tu. Han var nu egentligen Svenska flottans Ofverbefälhafvare, ty efter Stora Kronans och RiksAmiralens undergång hade han tagit befälet, men sedan slaget redan börjat och utan att dessförinnan hafva fått meddela sig med de öfriga befälhafvarne. Äfven han måste under striden låta tSvärdet vända för Stora Kronans vrak och denna vändning tyddes af många Skeppsbefälhafvare såsom tecken till reträtt, hvarföre de höllo undan från striden och lemnade sin Amiral i sticket, men Uggla vek icke. Slutligen låg han nästan ensam med blott en enda secundant, omgifven at 15 fiendtliga fartyg. Förgäfves uppmanade hans kämpar honom att draga sig ur en så olika strid, han frågade: Hafven J någonsin sett en Uggla fly på ljusa dagen? De båda utmärkte Amiralerna Juel och Tromp lade sig på hvardera sidan om honom och besköto honom, men, efter Tromps egen rapport, som litet längre fram skall meddelas, blef Uggla dem ingenting skyldig utan höll med leken i fulla 3 glas, d. v. s. 14 timme, och gaf lag för lag, tills dess att hans stormast rakade öfver bord och slutligen alla 3 mastarne och ingen räddning mera fanns. Då ändtligen ströks hans blågula flagga när ingen mast fanns, hvarifrån den kunde blåsa; men fienden fick icke hans fartyg, ej heller honom sjelf, ty en Holländsk brännare, lIOen, förd af Commendeur Wilhelm Willemz, kom drifvandes i full låga, lade om bord med Svärdetk, vid hvilket den hakade sig fast i aktern och antände det Svenska skeppet. Uggla ansåg detta för en lycka ty, som han sjelf sade, han ville icke lemna ett så kapitalt skepp med så stora stycken i fiendens händer, utan hellre låta det brinna upp och salvera sig i sjön. Detta gjorde han äfven. När elden tog öfverhand på Svärdet, störtade Uggla och hans kämpar i sjön, på de gamla Sjökungarnes vis. Af hela besättningen, 650 man, blefvo