VUMIIMA OCh MMARHAM HRIICNRTUCUI7 444444 . tsugit landet och största delen deraf ödelaggt. andet befinnes blott till halsparten bebygdt, mot vad det hafver varit den tid de Svenska fick let och hvarest de bästa gårdarna hafver varit, igger (det nu) öde och jorden är begrodd med kog. Det bästa manskapet är ock utskrifvet af andet, så att de dermed sökt att alldeles ödeägga landet, så ock med den omåttliga tull, som le hafva pålaggt och dermed vändt all handel och negotien (commers) från landet, så att inbygrarne icke hafva kunnat sälja de ringa varor, dom de hafva kunnat bringa till väga, ej heller fått något till köps som de nödtorsteligen behöfde. Om E. K. Met ville allernådigast för det första något afslag på tullen (bevilja), så kunde det vara en stor hjelp och landet dermed komma i slor igen och negotien (commercen) tilltaga, helst på korn och salt, eftersom de merändels icke kan taflet (producera) så mycket korn som de kand (behöfva att) underhålla sig med och icke kan ufortsette (drifva) sitt fiskeri af brist på salt. Jag tillsänder E. K. M:t allerunderdånigst här innelyckt Inventarium på hvad som fanns på Castellet (Slottet) och är dessförutan här och der på landet 15 stycken (d. v. s. kanoner), som de hatva förstuckit i skogarna, hvaribland äro 6 af metall, som jag hafver 4ordineret, att de skola hemtas till slottet och jernstycker i stället på hamnarna. Kornsädet tecknar sig Gud ske lof väl här på landet liksom ock siskeriet begynner tilltaga, hvarom både prester och bönder har berättat mig, att nu, sedan E. K. M:t låtit åter intaga landet, få de mera fisk på 8 dagar än tillförene på en månad medan det var under de Svenske, så att deraf ses att Guds hand är med E. K. M:ts vapen.) ) Naturligtvis ville fisken hellre förtäras af Danska undersåtare än af Svenska, eller ock ansåg Gud de förra mera värda att välsignas med ymnigt fiske än desednare. Att allmogen i sin dåvarande enfald och tillgifvenhet för Danmark kunde hålla sådant sannolikt förefaller mindre underligt, men att personer, Som hade lärdom och bildning, Presterne och Juel sjelf, kunde anse den omständigheten att fisket den sommaren lyckades bättre för Gotländningarne, än det på lång tid gjort, bevisa Guds välbehag deröfver att Danskarne tagit Gotland i besittning, visar huru inskränkta begrepp afven de bättre klasserna den tiden hade. Emellertid var tillgifvenheten för Danmark den tiden stor på Gotland, men så hade icke förhållandet varit på äldre tider, t. ex. på 13och 1400-talen då Danskarne der voro hatade och Svenskarne omtyckta. Så t. ex. anföres i en offentlig Dansk handling, som utgör en berättelse om tillståndet på Gotland, afgifven 1492 af följande bitsända Danska Herrar: Niels Glob, Biskop i Wiborg, Riks-Hofmiistaren Påvel Luxonand, Sten Bilde och Niels Hög, att Gotländningarne ej voro att lita på ifall Svenskarne kommo dit och att de haft bud till Riksföreståndaren i Sverige Sten Sture att de ville hylla honom om han kom dit på landet. Tio år förut, när han besökte Gotland, vågade då varande eIÄmsmanden eller Landsherren Ivar Axelsson Tott, med hvilken Gotländningarne voro storligen missnöjde, ej låta den Svenske Riksföreståndaren, som var en folkets man och böndernes afgud, (raka motsatsen till den aristoeratiske Länsherren Ivar Tott) komma in till Wisby, änskönt vänliga förhandlingar fördes dem emellan och Sturen vid samma tillfälle förlänte Hr Ivar med Borgholms Slott och Oland, emot det att den sistnämnde affrådde Wiborgs Slott, S:tOlofsborg (Nyslott, anlagdt af hans bror Erik Axelsson) och Tavastehus i Finland; utan Riksföreståndaren måste blifva på Nygårds i Westerhejde, kring hvilken gård Hr Ivar lät hålla stark vakt för att hindra allmogen från att träffa honom. På Nygårds är ock upplåtelsebrefvet till Hr Ivar utfärdadt, Söndagen före Midsommaren 1482 eller dagen efter den då Hr Sten anländt till Gotland. Hans uppehåll här på Ön tyckes varit helt kort, sörmodligen emedan den misstänksamme Länshöfdingen höll honom så godt som under bevakning, emedan han fruktade att bönderne, hos hvilka gamla tillgifvenheten för Sverige ännu fanns, skulle öfverlemna Ön åt honom. Afven 1449, när Carl Knutsson hitsändt en här, hyllade allmogen villigt den Svenske Konungen och erkände uti sitt hyllningsbref att landet af ålller hört under Sverige; orden i deras hyllningsbref, utfärdadt in Octava S. S. innocentium (eller S:de dagen efter de oskyldiga barnens dag, säledes den 4 Januarii) Anno Domini elo cec XLIX (1449), äro dessa: orthy att ebij kännoms thetta for: da Gothland furdumdagz Sveriges Crone med rätta till hafra hört ajler thy som woer Cronica uppenbarliga visar oc betyger. Så tänkte Gotländningarne 1449 och att den gamla kärleken till Sverige fanns qvar på Gotland ännu i slutet af 1400-talet hafve vi sett, men på 1600-taiet var det icke så, då var tillgifvenheten för panmark ganska stark och denna fanns ännu qvar i början af 1700-talet. När Ryska flottan 1715 kastat trupperi land på östra kusten af Gotland och den Svenske Iandshöfdingen Psilander skulle samla allmogen till motvärn, ville bönderne i början icke gå emot fienden, emedan de trodde det vara Danskarne som kommit, utan de svarade: Dansken gör oss intet ondt. Då varande Kronofogden i Norra Fögderiet, Fallenius, be tygar ock, att om det hade varit Danskarne, så hade icke 1 ch Aanon. Detta allt visar nt