Jen siste Danske presten I 114 å lIöU stt och annat om Sjökriget mellan Sverige och Danmark 1676 Anteckning af Alf. (Forts. fr. föreg. N:o). Medan Juel låg för motvind under Carlsöarne och var på väg till Bornholm, har han till Konungen afgifvit följande 2:ne rapporter, hvaruti myeket förekommer, som upplyser om hvad han tillgjort på Gotland. De lyda sålunda i öfversättning: eStormiktigste IIÖgborne Konung, allernådigste Herre! Eders Kongl. Maj:t tillkännagifves härmedelst allerunderdånigast, att jag den 14 hujus (dennes) gått till segels från Wisby med E. K. M:ts flotta, efter att skeppen der hafva utstått ett hårdt väder och (efter det) jag der utfärdat de ordres i och för E. K. Mits tjenst som tiden i hast medgaf, eftersom det var icke en säker och beqväm redd för flottan och de Svenske också hade den bästa vind de ville utgå med, och jag fullkomlig kunskap om att de lågo färdiga med 40 skepp i tDahlerret (Dalarö), hvarföre jag icke torde hazardere E. K. M:ts flotta; men som vinden sprang om igen, måste jag sette (ankra?) vid Carlsö, hvarest jag sedan, för medelst tcontrary vind, legat och vidare ordineret hvad till E. K. M:ts tjenst godt erachtes kunde; och är beramadt, att Inbyggarne (på Gotland) skola den 18 aflägg: deras trohetsed, som Commendanten Bilenberg och Thomas Wallenstein F) på E. K. Mits vägnar mottager; och skola de då taga alla de Svenska, som äro af någon YConsideration i förvar, eftersom de icke, förmedelst landets vidlyftighet, kunnat bringas tillsammans, så att jag kunnat medtaga dem. Och när som helst HE. K. M:ts flotta kommer igen under Gotland och E. K. M:t då allernådigast behagar, kunde man taga dem derifrån och göra landet 6rödeligt (rymligt?) och kunna de sättas i land på ett eller annat ställe, der man bäst kan blifva dem qvitt, eftersom det till det mesta är en hop löst folk, som icke är något bevändt med. På E. K. M:ts allernådigaste behag har jag satt en af de förnämsta borgare i Wisby, vid namn Niels Joress, till tTolder (Uppsyningsman öfver Tullverket), som håde har medel till att göra försträckning till E. K. M:ts tjenst och är vederhäftig om han skulle komma till korta för något och är född här på landet, så ock till Controlleur Henrik Klalme, som jag hafver med mig på E. K. M:ts skepp och en af E. K. M:ts Undersåter, som jag der före mig fann, vid namn Andreas Winterberg, till Inspector öfver Strandriderne och att uppbära landgälden och skatterna af landet, desslikes på de hamnar, som de Svenske haft deras meste Correspondentz,, satt dem af Strandridarne, hvilka jag känner och x) Lär rätteligen hetat icke Wallenstein, såsom Juel kallar honom, utan Thomas Walgusten och var den siste Landsdomaren på Gotland. Under Danska tiden var landet uti juridiskt och administrativt bänseende fördeladt i 6 s.k. Settingar (Sjettunger, Sjettedelar), som hvardera hade sin Sättingsdommer, hvilka voro Underdomare och äfven på sätt och vis Kronofogdar, ty de hade att göra med uppbörden och skulle kungöra Konungens bud samt kallas stundom äfven ÅLendzmän . Under sig hade desse Embetsmän en Tingsdomare i hvarje Tingslag, men i det Ting Sättingsdomaren bodde, var han sjelf Tingsdomare. Öfver sig hade åter dessa Sättingsdomare en Landsdomare, hvilken, innan Gotland nedsjönk till en afhängig Provins, var Landets högsta Domare och motsvarade Lagmännen i de gamla Svenska Landskapen. Sedan Gotland i slutet af 1300-talet ifrån ett fritt land, som antagit Sveriges beskydd, blifvit förvandladt till en lydprovins, först under Tyska Orden (Korsherrarne i Preussen) och gedan under Danmark, förlorade ock Landsdomaren sin höga domsrätt, hvilken tillades Landsherren, d. v. s. Gouvernören eller Ståthållaren såsom Konungens eller högsta verldsliga maktens representant och hvilken således, jemte militära och executiva makten, äfven innehade högsta domaremakten. Likväl fortfor Landsdomare-Embetet, men Landsdomarens befattning nedsjönk till ett blott juridiskt biträde åt Landsherren, som vanligen vissa gänger om året reste kring landet för att i hvarje Sätting årdömma de saker, som Sättingsdomarne ej fingo upptaga eller voro från dem appelerade, ty som dessa Herrar icke alltid voro bekanta med landssed och Guta Lag, behöfde de ett sådant biträde. Stundom hitsändes från Danmark en ÅCommission af ett par Riks-Råd och en elle ett par Jurister att tforhöre sager i Jedtlte, eller hålla hvad man i Sverige på samma tider kallade Räfstocl Rättare-Ting. Af en sådan, 1618 hitsäånd, Lag-Commission, bestående af Ilerrarne Ivar Juel, Holger Rosenkrand: och Azel Arnefelt, gjordes den högst nödvändiga förän KE .: