Åh, det behöfver vi intet komma öfverens om! Aldrig går jag mer ut och sväljer tårar för andras skull. Nej, bevars — låt oss sjunka ner i dyn, tills den står oss öfver hakan. Akta dig, Marie, nu blir det för mycket! Jag märker nu grant hvad det är för ett trolskt tyg som kommit öfver oss. Det är afundsamhet mot andra — men den få vi lägga bort, annars gå vi till förstörelse ... begriper du det! eNär vi glömt bort den här dagen, om en kan glömma den, blir det väl bättre. Men nu veta vi då så mycket som att himmelriket inte fins bland gröna buskar, ängar och lundar, utan i en stor förmögenhet, för har en pengar, så kan en ju få allting, både ängar och garneringar. Ja, då vore det värdt att lefva! Det håller jag med dig om. Hade jag pengar, skulle du få så grann klädning att Sofie aldrig drömt om maken! Och du, Janne, skulle få så fina och nymodiga rockar, att dina gamle kamrater kunde gapa sig sjuka på dem. Jo jo men — och så skulle vi ha vagn till lilJan och piga och flera rum i rad, blomstervaser, ljuskrona, toalettspeglar och piphylla... Men det är intet värdt att bygga sådana luftslott: de kunna inte för mer än en qväll, och knappt det, svara mot maten. Jag skall se efter om jag inte hittar något! yttrade Marie, helt uppmjukad. Och var inte ledsen på mig, käre Janne — i morgon är allt detta så som om det aldrig varit tillt ..... Skulle Maries spådom slå in? Tyvärr icke. (Forts.) — — — —