(Jnsändt). H. v. Hå inadvertenfer. Med förundran har man senafte nummer of Got lands Tidning läst en uppsats, riktad mot en forrefpons dent till Nya Dagl. Allehanda, som wågat i ett Bref från Sottland anse Visbys omgifningar mindre natur: sköna än Klintehamns. Ehuru ins. ganska wäl känner, under hwilken fana Gotlands Tidn. kämpar, och således på förhand kunnat inse, att ifrågawarande bref skulle falla den mindre wäl på läppen, will han dock ej neka, att det sätt, hwarpå brefwet återgifwes, äfwensom den förnumstiga inledningen woro honom temligen owäntade. För den, som på sista tiden följt med Gotlands Tidn. och fett dess ifriga bemödanden att i allt wara TIiSvyintressets ödmjukaste pafs opp, äfwen mid tillfällen, då dylikt fjesk gör mera skada än gagn, är denna artikel ett ytterligare bewis på obefogenheten att kalla nämnda organ Gotlands Tidning i stället för Wisby Tidning. Hwad nu särstildt den ifrågawarande artikeln widfome mer, få frågas, huru man billigtwis fan i H. v. His bref finna någon äflan att wisa Klintehamns företräde framför Wisby, och huru denna H. v. H.s äflan fan stå i något samband med den på senare tiden från detta Håll sKlintehamn; alltmera framstående äflan, att söka medelst framställande af jemnförelser wisa den gamla hanfeftadens? underlägfenhet, är ännu obegrip: ligare. Att Gotlands samtliga landthamnar och få ledes äfwen Klintehamn sträfwat och ännu fortfarande sträfwa att slita de tryckande band, som hittills bundit dem wid Wisby, är en sanning och i ins. tycke en för landthamnarne hedrande sanning, men att detta bemö dande fan stå i något sammanhang med H. v. H.s artikel i Dagl. Allehanda är deremot något, som endast kunnat upprinna i redactionens af Gotl. Tidn. hjerna. H. v. H. är, om ins. ej misstager sig, medarbetare i Dagl. Allehanda och wistades under sist förflutna badsejour wid Klintehamn. Att wälja Klintehamn i stället för Wisby är enligt Gotlands Tidnings uppfattning en ftor förjes else, men att wåga säga, det Wisbys backar och falk slätter ej är något non plus ultra i skönhet, det är en oförlätlig fond, fom bör för allmänheten framhållas, brefskrifwaren till straff och androm till warnagel. Men om man nu skulle möda sig närmare skärskåda de af Gotl. Tidn. anmärkta ställen i H. v. H.s bref, få tror man, att resultatet skulle i intet hänseende utfalla till förmån för det af Gotl. Tidn. förfäktade intresset. Ty hwem