Du svarar mig icke! IIvarföre för du mig ej till henne? Men gubbens tystnad fortfor och den ena tåren efter den andra rullade utefter hans kinder. Tala, fader! ropade ynglingen full af oro, tala och plåga mig ej längre. Säg ut! Jag har redan pröfvats af smärtan, frukta derföre ej att säga mig allt. — Är hon sjuk? är hon .... vid dessa ord förqväfdes hans röst, är hon död? Ja, jag ser på dina blickar att det så är. — Min Gud! Min Gud!4 Hon bortslumrade stilla i mina armar, nedkallande himlens välsignelser öfver alla, sade den åldrige med bruten stämma. Död! död! fortfor den unge mannen klagande. Och jag fick ej återse henne, ej trycka en afskeds kyss på hennes läppar, ej tacka henne för all bevisad godhet och ömhet mot den arme och öfvergifne ... Död! — Hon så god, så mild, ah! det är förfärligt! — Herren gaf och Herren tog! och Collinus sammanknäppte andaktsfull händren och blickade mot höjden. Bestormad af smärta stirrade ynglingen stelt framför sig. När dog hon? hviskade han slutligen. Samma dag som Konung Carl, svarade den gamle betydelsefullt, den trettionde November! (Skandia).