Skön Anna. En berättelse från Carl XII:s tid, af C. F. A. (Forts. och slut fr. föreg. N:o.) VI. Det var afton och mörkret hade redan kastat sin slöja kring nejden. Endast från den belägrade sistningens utanverk lyste ett hemskt sken af en mängd brinnande beckkransar och de städse upprepade muskötsalfvorna. De belägrandes arbete fortgick dock med oförminskad kraft. Under hela den förflutna eftermiddagen hade konungen idkeligen uppmuntrat de sina, med både ord och handling till fortfarande ifver, men en känsla af trötthet och vemod hade plötsligt bemäktigat sig hans själ. — Han svepte kappan tätare omkring sig, och lutande sig mot bröstvärnet, försjönk han i djupa tankar. — Vänligt nickande tyckte han sig se sin ungdoms minnen draga förbi hans halfslutna ögon. — Ett stilla leende flög öfver hans läppar då han erinrade sig sin första, sin enda kärlek och de sälla stunder han då njutit. Tanken förde honom tillbaka till det lilla klockarebostället vid Salem, der han så mången gång var lycklig. Sakta lade han handen för pannan liksom han velat qvarhålla de ljufva bilderna. Och se, de flydde ej! — Vänligt huld och skön, nej! skönare än fordom, tyckte han sig se Anna svätva till hans möte. Jag var cj trolös! tyckte han henne mildt förebrående hyi