V. År hade försvunnit! — Mången drifva hade betäckt jorden och mången vårsol gjutit sitt sken öfver den. Buret på rycktets vingar hade Konung Carls namn ljungat kring verlden. Men bland de lagrar, som han flätat kring sin tinning, smög sig äfven smärtans törnen, och lyckans städse nyckfulla gudinna, i början hans trogna vän och följeslagerska, hade nu öfvergifvit honom. Återvänd från Turkiet, dit han blifvit fördrifven efter slaget vid Pultava, detta stridsfält hvarest den stora Petter lysande hämnats sin store motståndares seger vid Narva, hade han, knappast återvänd till fosterlandet, kastat sig i en förnyad kamp. — Utanför Fredrikshall låg han nu, drömmande hämnd på en trolös granne och på förnyad ära. Det var den 30:de November 1718. I ett inre rum, i det hus, som Konungen under belägringen bebodde, stod framför ett med planchartor betäckt bord, Carl, och ej långt ifrån honom General Schwerin, Ni menar då, sade den förste häftigt, att Megret håller sitt löfte och att vi inom åtta dagar äro mästare af fästningen ? eDerom är jag fullt förvissad. Om en stund rider jag ned för att efterse allt. Ers Majestäts närvaro eldar alltid arbetarne till fördubblad ifver. Har ni något eljest att andraga?