Bedraga mig, o nej! han kan ej bedraga. Så hör då sanningen! Den du älskar och hvilken du påstår älskar dig tillbaka, är ej som du tror, en man af ringa börd, en man som kan blifva din make, — det är konungen sjelf! Konungen! utropade Anna och glöden i hennes anlete förbyttes till liljans hvithet, det är ej så! Hvad jag sagt är sannt! svarade Collinus allvarligt. O! då är allt förbi! eDet är förbi och måste vara det. Eller kan du väl tro att han, en mäktig herre, kan skänka dig, en ringa tärna, sitt hjerta? Ja, ja! jag tror det, jag vet det med visshet, utbrast flickan och hennes ögon blixtrade eldigt. eHan älskar mig, han har sagt mig det tusende gånger. eKan du väl tro att han någonsin kan blifva din make? Han har svurit det! Blif mig trogen, sade han ofta, och om än hela verlden sade nej! dertill skall du blifva min brud. Ack! mycket, som han sagt, och förut ej var klart för mig, fattar jag nu. sYnglingens löften äro ej att bygga på, minst de storas, varnade Collinus. Men om äfven så vore, — och jag vill tala öppet med dig, skäl är att tro att det är så, — huru mycket ondt skulle ej du åstadkomma. Ser du barn, jag ler icke åt dina drömmar, jag vet att af dem kan