Skön Anna. En berättelse från Carl XII:s tid, af C. FP. A. I. I slutet af October månad år 179— red en ensam ryttare på den väg, som, liggande nära sjön, leder till den ej långt från Stockholm belägna kyrkan Salem. Det led emot aftonen och mörka skyar, hvilka redan under dagens lopp täckt den höga himmelen, drogo sig nu i fördubbladt antal tillsamman, liksom längtande att nedgjuta öfver jorden, hvad de förvarade i sitt sköte. Detta tillfälle dröjde ej heller länge, och en här af snöflingor blandad med hagel, föll tätt och oafbrutet och betäckte inom kort den hårdt tillfrusna marken. — En häftig och skarp blåst, som under hela dagen rasat, tilltog äfven nu och skakade våldsamt de höga furorna. Oaktadt allt detta fortsatte ändock den nyss omnämnde ryttaren sin färd med samma lugn, obekymrad om elementernas raseri. Vackert slut på leken! mumlade han småskrattande, vett herrligt jagtväder i sanning. Jag tycker just htad de arma syndarne skola leta efter mig. — Bah! De hafva intet annat att göra, och för resten skall blåsningen i jagthornen göra deras lungor godt. — Om jag vore säker på, att jag är på den rätta vägen, fortfor han oroligt och uppspärrade ögonen, liksom han ville genomtränga det mörker, som hvilade kring nejden.