Margaretha. Då fröken återkom på hösten omfattade hon mig med förökad välvilja. Hon kunde sitta hela timmar och tala vackra och kristliga ord, så att mitt sinne småningom veknade, och jag började tänka på, huru ovärdiga vi dödliga voro i Guds godhet. Fröken hänvisade mig till ordet och då min stackars Catharina frampå våren blef bättre, så att hon kände igen mig, var det liksom isen smält inom mig. När hon första gången lutade sitt bleka ansigte mot mitt bröst och nämnde mig vid namn, brast mina ögon i gråt. Jag kände att jag ännu hade mycket att tacka Gud för. I Mars månad utskrefs Catharina från dårhuset och fröken Anna tog henne hem. Hon tynade emellertid af ochi början af Maj månad slocknade hennes lif. Ilon dog nöjd och tackade Gud, för det han sändt mig och barnen en sådan be sky ddarinna. Under de veckor hon lefde, efter att hafva lemnat dårhuset, vårdades hon af den hjertegoda Margaretha. Min hustrus död närmade mig ännu mera till Gud och jag tackade den Högste, som frigjorde henne från alla de plågor hon utstått. På sommaren reste fröken hit och tog mig och barnen med. Jag blef gårdsvaktare. Förflyttad från stadens larm och omgifven af landets frid, lyssnade jag bättre till Guds röst. Mitt sinne blef undergifvet och förnöjsamt. Jag hade, genom läsning af de böcker, fröken gifvit mig, kommit att inse, huru ov ärdiga vi äro i Guds