osagdt) och ett Kungligt Bref befallte i nåder, att Hr Söffren skulle åter insättas i sitt pastorat. Nå, det var intet annat att göra, än lyda, men christen Andersson ville icke lyda, han hade i vederbörlig ordning blifvit insatt till Pastor i Roma och tillträdt pastoratet och ansåg sig berättigad sitta qvar. Lyckligtvis hade man dock en liten hållhake på Hr Christen. Han var nemligen anklagad för att hafva i en åker utanför kyrkogården begraft ett barn efter papistiskt (d. v. s. påfviskt eller catholskt) bruk och se det var en vida svårare ogerning än nästan hvad galet presten eljest kunnat företaga sig, ty reformationsnitet var ännu brinnande och att ej hafva rensat bort den papistiska surdegen, det var, isynnerhet för en prest, detsamma som döden i grytan. Följaktligen måste Hr Christen Andersson gifva med sig. Han alstod ifrån Roma, med vilkor att hans sak skulle nedläggas och han i stället få ett annat Pastorat — så fick han då Atlingbo. Men det tyckes som det varit Christen Anderssons öde att icke bli gammal på något ställe. Hans nya församlingsboar klagade snart jemmerligen på honom och påstodo att han lefde med dem ett ådjefla lefverne (just så låta ordalagen) med trätor, svordomar och onda önskningar, item påstods, att han, sockennämnden ohörda samt utan deras lof och minne, ur kyrkan borttagit ett helgedomsskrin; item påstods, att han, prestkappan och pipkragen till trots, (den gamle Adam var så inrotad uti honom, att han ej kunde lemna fruntimren i fred, ifall de voro unga och vackra) vore i det afseendet helt och hållet att anse som en Catholsk prest. Han hade likväl utlagt förförelsens snaror för en qvinna i Atlingbo, d:o för en i Sjonhem, andra att förtiga. Presten förnekade naturligtvis alldeles beskyllningarna, utom hvad angick helgedomsskrinet, till hvars borttagande han sade sig haft Prostens lof, dock vore han ej mot om, att saken nedlades och att han finge ett annat Pastorat, så fick han då Löjsta (och nu äro vi der). Der, i skogsbygden, mente de högvördige fäderne, skulle han väl få vara i fred för den lede frestarens anfäktningar. Ack hvad de bedrogo sig! Äfven der funnos fagra qvinnor, särdeles en. Det var en ung bondhustru, som hette Birgitte, mannen hette Jacob Siffride. Låt mig slippa omtala händelsen, det finnes en omständlig berättelse derom i Capitlets acter, ty, på angifvelse af Birgittes svärfader Lauritz Siffride, måste Hr Christen Andersson ånyo stå till rätta inför Capitlet, och blef öfverbevisad. Han hade ingen ting emot att få saken nedlagd och få åter flytta till ett annat Pastorat; men Superintendenten och Capitlet visste nu af erfarenhet att de i sådant fall nog åter finge höra samma trall och hafva samma bråk och bestyr med honom och för att en gång få fred, så afsatte de honom. Detta skedde 1578. Jag har läst Akten, som innehåller Capitlets ransakning med honom. (Forts.)