nan, som med sin skarpa observationsförmåga aktgifvit på förhållandena härstädes, insåg bättre in någon annan) att om Sverige ville bibehålla Gotland, så måste Ön slutas innerligare tillhopa med moderlandet, så måste Svenska språket och svensk kyrkoordning här införas och sådant skedde väl knappast förr, än en verksam Svensk Superintendent komme i spetsen för Gotländska presterskapet. Derföre hade ock 1654 på riksdagen i Upsala beslutits, att ingen annan än en infödd Svensk man skulle blifva Superintendent på Gotland. Derföre fick den gamla Garda-Prosten, änskönt personligen känd af Konungen, stå tillbaka och en höglärd och väl meriterad Svensk Hofoch Fält-predikant, Magister Johannes Brodin, utnämndes till Gotlands Superintendent, hvilken den 26 Maj 1657 mottog embetet och satt första gången i Consistorium, som nu inrättades på Svenskt sätt. Att denna tilldragelse varit märkelig för Gotlands presterskap visar en annotation, som då varande Kyrkoherden i Gothem, Erik Petrsous, sjelf svensk, gjort derom i sin kyrkobok, så lydande: Mag. Johannes Brodinus antog med en laudabile notabili Oratione Superintendentis officium. An. 1657 den 26 Maj. Uölt i samma dagar Consistorium och deciderade sådana Casus, som aldrig tillförne ibland oss Christna hörde äro och med förundran gick det märkeligen igenom. Nu sattes p för egensinniga och sjelfrådiga presters egenmäktighet, ty nu höllos tyglarne af en man, som hade kraft och skicklighet att sköta dem. Visserligen sökte en och annan att vrenskas och durka, men när han märkte, att det ej halp, fick han lof att lyda. Bland dessas antal var Caplanen i Lärbro Hr Detlov Jensson Lindius, hvars försök att tilltvinga sig Lärbro Pastorat och utesluta Superintendenten både från kyrkan och pastoratet vi i en föregående berättelse omnämnt. Men, hör jag den ärade läsaren utbrista, hur blef det med Löjsta, der vi började våra historier och det vi sedan alldeles tappade bort, är ingenting mer att förmäla om detsamma? Jag svarar: Tålamod, tålamod högtärade! Skulle vi icke kunna hafva något att förmäla om Löjsta. Ja visst. Der äro lemningar efter Fide slott, der har Skote skaffaren lefvat, der är mycket som är värdt att tala om; men låt oss köra i mak, den, som åker efter oxar kommer också fram, säger ordspråket. Vi skola nog komma till Löjsta i sinom tid, men låt oss ännu återvända till de gamla tiderna då våra prester ungefär hade det såsom Isracliterna på den tiden, hvarom det förmäles i Domareboken uti följande ordalag: På den tiden var ingen konung i Isracl, och en gjorde såsom honom tycktes godt vara. På den tiden lefde, samtidigt med Herrarne Hans i Stenkumla och Lauritz Jenson i Wall, en annan Herre, d. v. s. prest, (ty då voro presterne nästan ensamma Herrar på rama bondlandet), som hette Christen Andersson, hvilken hade fått Roma pastorat i stället för en vid namn Söffren Michelsson, som förut innehaft samma pastorat, men blifvit afsatt, Herren vete af hvad anledning. Som läsaren redan sett af berättelsen om Hr Hans i Stenkumla, så gick det mycket väl an att blifva af med ett pastorat och få det tillbaka igen och Hr Söffren gjorde detsamma som Hr Hans (dock vet jag ej om han ljög, så det vill jag låta vara