Två ungdomsvänner. (Ur Familj-Journalen.) (Forts. och slut från föreg. N:o.) Så snart Robert fått sin hatt begaf han sig skyndsamt vägen framåt och vek af på den välbekanta gångstigen till Skogstorpet, medan Adele skyndade att förskaffa sin adoptivson en bättre garderob, i stället för den som var nära att falla sönder af ålder och slitning. Vi vilja emellertid följa Robert och anlända med honom till Skogstorpet, som ej förlorat i behag under gamle Eriks vård. Trädgårdssängarne voro nyligen omgräfda och ansade, här och der stucko gröna skott upp i dagsljuset, lofvande frodighet, blomma och frukt till kommande dagar. Utanför stugan, på trappan, satt gamle Erik, sysselsatt med att reparera några trädgårdsverktyg. Då han fick se Robert steg ban upp och helsade vördnadsfullt. God dag, min kära Erik! yttrade Robert och fattade den gamles hand. Det var vackert gjordt af dig, att du tog den blinde, sjuklingen hem till dig. Ack, herr pastor, hvad jag gjort är ju hvars och ens skyldighet. Visserligen, men få äro de som uppfylla sina skyldigheter. Är någon inne hos den sjuke? Nej, jag satt der en stund sen den kärvänliga fru pastorskan gick; men så slumrade den