örst efter Reformationen sammanslogos 2 3 socknar till ett pastorat, och dessa pastorater bestodo ursprungligen icke alltid af just samma socknar, som nu höra tillhopa i samma gäll. Det är mycket sannolikt, att Löjsta sockens kyrka en tid varit moderkyrkan i det pastorat, hvartill socknen hörde, antingen detta nu bestått af samma socknar, som nu utgöra Fardhems pastorat eller möjligen Löjsta och Gerums (Gerda-rums) socknar, ty folksägnen omtalar ock, att fordom icke sistnämnde socken utan Silte varit annexförsamling till Levide, tillhopa med hvilken socken Gerum nu utgör ett eget pastorat, hvadan det kan vara mycket troligt, att Löjsta och Gerum en tid hört tillhopa och bildat ett prestgäll. Vi skola återkomma härtill, men vi vilja nu för en stund lemna den saken åsido för att tala om annat. På få, om ens på någon ort uti Skandinavien, hade presterne efter Reformationens införande blifvit så sjelfrådige som en del af Presterne på Gotland och orsaken var den, att de egentligen ej hade något öfverhufvud, ty här var ingen Biskop förr än på 1570-talet. Under katholska tiden hörde Ön under Linköpings Stift, hvars Biskop, enligt träffad öfverenskommelse, borde hvart 3:dje år visitera halfva Ön, så att i hvarje pastorat skulle hållas visitation hvart 6:te år, men dessa visitationer försummades ganska mycket redan på den tiden Ön ännu var förenad med Sverige och ännu mera sedan den blifvit en lydprovins under Korsherrarne i Preussen och under Danska Riket. I verldsligt hänseende hörde då landet under Tyskt eller Danskt välde, i ecelesiastiskt hänseende skulle det anses lyda under en Svensk Biskop, och denne visiterade sällan eller aldrig sina Gotländska församlingar. Naturligtvis blef hans öfvervälde då endast nominelt och i sjelfva verket styrde presterne som de sjelfve tyckte och behagade; efter Reformationen upphörde Linköpings Biskopens välde äfven till namnet. Det var icke underligt då om en viss sjelfrådighet och trotsighet inrotade sig bland somlige af den tidens prester; det var mera underligt att det höll någorlunda ihop och gick som det gick. Äfven då fanns visserligen, liksom det nu finnas och i alla tider bland Gotlands presterskap funnits, en stor mängd redlige och nitiske Guds Ords tjenare, som lefde i fred och i tysthet arbetade på folkets upplysning och undervisning, och deraf kom, att själavården ej försummades öfverallt utan sköttes med allvar; men då funnos, hvad som nu, Gud vare tack och lof! ej finnas, nemligen åtskillige nackstyfva, trotsiga prester, som lefde i uppenbart kif med sina åhörare och genom sitt lefverne väckte allmän förargelse. Detta omdöme må kanske anses hårdt, men det är sannt och bevisligt; derföre har man ock stort skäl att glädjas öfver att nu lefva i andra tider och förbållanden. Men, hör jag läsaren fråga, hade då Gotlands-presterne efter Reformationen alls ingen uppsigt öfver sig, innan Gotland fick serskild Biskop? Jo visserligen fanns sådan, men denna uppsigt hade ej nog kraft och myndighet att sätta sig i respect. Den bestod dels at Tredings-prostarne, dels af Capitlet. Detta sednare får man ej anse likbetydigt med vårt nu varande Dom-Capitel eller Consistorium, hvilket inrättades först i svenska tiden 1657 at den förste Svenske Superintendenten Doctor Brodin. Förut utgjordes Capitlet af Presterskapets sammankomster, på hvilka kyrkans och presternas angelägenheter discuterades och beslut fattades, men