länge utmattad på marken, och då han steg upp var det natt och mörker, endast månans bleka sken trängde ned här och der mellan trädtopparne. Den olyckliges blickar föllo först på den brusande forsen; men ögonblickligt vände han sig derifrån, liksom fruktade han att dess tilldragande makt skulle omintetgöra det rysliga beslut som vaknat inom honom. Hämd! ropade han, och hämd! svarade echot och nattfåglarne flögo upp under hemska skri, skrämda af hans röst. Med snabba steg skyndade Knut tillbaka till skogstorpet, och snart stod han åter i den lilla kammaren der döden och sömnen herrskade. Månans strålar trängde in genom fönstret och belyste matt den scen som der mötte hans blickar. Framför Annas bädd låg den gamla modern, med armarne fast omslingrade kring den döda, sjelf orörlig och utan tecken till lif; men Knut säg knappt ditåt, hans lågande blickar fästades på barnet, fasansfulla som tigrens roflystna blickar, då han upptäcker sitt offer. Ljudlöst som cen skugga närmade han sig vaggan och sträckte krampaktigt sina armar emot den lilla; men ju längre han såg på de i sömnen leende läpparne, ju blidare blef hans sinne, hans utsträckta armar sjönko ofrivilligt ned, hans knän böjde sig emot golfvet, och i stället att krossa den lilla oskyldiga varelsen tryckte han en kyss på dess skära panna. Du är ju förskjuten och olycklig som jag, mumlade han för sig sjelf, och fastän dina läp