Allmänheten och Postpersonalen. Nästan i alla länder har den klagan hörts, att posttjenstemän stått i mindre godt anseende för höflighet. De delade samma öde med alla andra klasser af tjenstemän, hvilkas sysselsättning fordrar att de skola expediera ett påträngande och otåligt publicum; och just häruti ligger en förklaring öfver orsakerna. Man må icke föreställa sig att vederbörande poststyrelser låta felas uppmaningar till höflighet emot allmänheten; tvärtom göres sådant de expedierande strängeligen till en af deras första pligter, och ingen någorlunda befogad klagan öfver åsidosättandet af denna pligt har lemnats obeaktad. Man må ej heller tro att god vilja felas de tjenstemän, emot hvilka understundom ännu i dag sådan klagan höjes; tvertom kan bestämdt försäkras att tjenstemännen, långtifrån att vara likgiltiga för allmänhetens omdöme, af alla krafter sträfva att med möjligaste första blifva en ofördelaktig mening qvitt. Om det icke alltid lyckas dem att uppnå detta mål, så är dertill skulden deras egendomliga ställning, hvilken allmänheten icke alltid tillbörligt uppskattar. Man fordrar af postmannen ett himmelskt jemnmod, ett öfvermenskligt tålamod; men äfven han är dock menniska och äfven den kallblodigaste menniskas eftergifvenhet har sina gränser. Redan den omständigheten att mången beträder postkontoret med den förutfattade ideen, att han nu skall få att göra med ohöfliga tjenstemän, är ofta orsaken att han, straxt från första ögonblieket, beter sig emot dem på ett sätt, som måste såra dem och försvåra vidhållandet af den goda föresatsen, att emot hvar och en visa sig förekommande. Men isynnerhet är det sjelfva tjenstens egendomligheter, som lätt föranleda konflikt, och ett verkeligen ohöfligt beteende ifrån tjenstemannens sida torde i de flesta fall deruti kunna finna sin ursäkt. Den, som har minsta begrepp om den inre trafiken och rörelsen i ett större expeditionskontor, och i ringaste mån besinnar det gigantiska ansvällandet af postförsändelser, missförstår icke tjenstemannens fåordighet. Dertill kommer att det största tilloppet koncentrerar sig på en kort stund, under hvilken posttjenstemannen kan förliknas allrabäst vid ett hetsadt djur. Man bör inse att tjenstemännens antal är beräknadt efter yttersta behof, samt att det icke låter sig göra att anställa eljest onödiga personer derutöfver, blott på det de tjenstgörande må ha tid att vara lika artiga emot allmänheten i den sista svåra stunden, som under dagens öfriga timmar.