Ty Karin Månsdotter och Sigrid Wasa, Stålhandske, Evart Horn och mången mer, Ilvars öde stundom fyllt vår själ med fasa Och stundom himmelskt fridfullt mot oss ler, De hvila här, snart sagdt, ibland ruiner Bland hvilkas spillror vinden sorgligt hviner. Är tidens hand då så allsmäktig vorden, Att ingen mäktar hämma härjarns stråt? Finns det ej händer qvar ännu i Norden, Som vilja sträckas skyddande framåt Mot dessa grafvar, som i tempelfamnen Odödliggjorts utaf de ädla namnen? Du varme målsman för de store döde, Topelius! ditt maningsrop vi hört; Det har ej bortdött uti rymden öde, Suomis värflägt har till oss det fört Och hviskat, att så månget hugstort minne Annu gemensamt är för Svensk och Finne. Ack! Svea lyss som till en älskad syster Ömt till hvar suck som går ur Finlands barm. Om den är vemodsfull, om den är dyster, Om den vibrerar längtansfull och varm, Om uti fröjd den höjes, eller smärta, Den finner genklang uti Sveas hjerta. Och äfven vi på dessa grafvar tänka, Som gömmas uti Åbo kathedral. O, kunde vi ock vår tribut få skänka Till minnets lampa i de dödas dal — De döda som i Finska hjeltejorden En fristad fått från stormarne i Norden. Men om ock stolta monumenter falla För vandalismens eller tidens hand, En minnesvård det finnes dock för alla — Välsignade af tacksamt fosterland — Som ej, så länge verlden står, försvinner: Man den uti Historiens domslut finner. — OCTAVIA CARLEN.