Två ungdomsvänner. (Ur Familj-Journalen.) (Forts. från föreg. N:o.) Ändtligen uppnådde han den öppna platsen, och vid skogsbrynet stannade han ett ögonblick med ögat vändt emot kammarfönstret, liksom hoppades han att der få se sin älsklings ansigte strålande emot sig; men ingen syntes, allt föreföll så ödsligt och tyst. Sakta gick han fram öfver åkern och in i trädgårdstäppan, der stannade han åter, liksom för att helsa på träden och alla andra minnen, som han så troget bevarat i sitt hjerta sedan han for bort; men der syntes honom allt annorlunda, ehuru han ej kunde förklara hvaruti skillnaden bestod. Den frid och välsignelse, som förr omsvälvat allt, tyckte han nu vara försvunnen, och ett rof för mörka tankar besteg han stugutrappan, lade handen på dörrklinkan och öppnade. Framför spisen i stugan satt Annas mor på en låg trästol; men oaktadt Knut sträckte sina begge händer emot henne satt hon stilla, och fästade blott en själlös blick på den inträdande. Hvar är Anna? mera hviskade än frågade Knut. Till svar lade gumman ett finger på sina läppar, liksom för att bjuda tystnad. Ängestsvetten perlade fram från Knuts panna då han för andra gången frågade: :Var är Anna?