2 — Två ungdomsvänner. (Ur Familj-Journalen.) ÅÄterseendet. Ett och ett halft år har förflutit sedan Knuts afresa till Stockholm, då jag nu återtager tråden i min berättelse. Våren hade nyss börjat sitt triumftåg öfver skogar och dalar, sjöar och strömmar, öfverallt spridande lif och glädje omkring sig. Drifvorna försvunno för den milda andedrägten och blommor spirade upp, der den glödande blickens stralar söllo; på fält och åker sjöng landtmannen sina muntra visor, ja, till och med i staden gladde man sig åt den bekransade gudens ankomst; de få träden, som der funnos, började att knoppas, och sparfvarne, som sutto långs med takrännorna, qvittrade högljudt, liksom ville de säga till de förbigående: Ut i den herrliga naturen! der är så skönt, så skönt! Många, som vandrade på gatorna, voro likväl så förstockade och, så att säga, af stadsluften förpestade, att de icke gåfvo akt på de knoppande träden och de qvittrande fåglarne, men der gingo också många, i hvars hjertan väcktes en innerlig längtan att få beundra Guds verk, sedan de en hel vinter beundrat de grannlåter menniskohänder kunna astadkomma. Bland dessa sednare var Knut; likväl måste jag göra honom den rättvisan och tillstå, att hans längtan ej legat i dvala under vintern, nej, den blef blott starkare vid vå