ga, som, ehuru lånad och, om jag ej missminner mig alltför mycket, äfven tryckt, dock icke i någon folket tillegnad sagosamling, likväl derföre att den uppfattats, och genom sättet på hvilket detta skett, förtjenar att ihägkommas. Jag gör det på Skånska Släbospråket, så godt detta låter uttrycka sig med bosktafsljud. Min skjutsbonde från Hurfva berättade mig, under det att de raska hästarne trafvade mot Hörby, följande: Däd va en gång en Skröftlärd, som to se fore at resa all värden kring, liasom for at ta reda pao hur menneskan bar sej åd ingan någen konne tala Svenska eller Danska eller Tyscha, eller nogåt anat tongomaol, så te siende. A så kom han mä sit gesällskab te en by och lad tuda i bys horn å sia ifrå, at han ville tala mä tettjen, å så kom en man å sa: lad göra, sa mannen. Den Skröftlärde pega mä itt finger åd mannen. Strajs så pega mannen mä to fingra tilliges. Då pega den Skröftlärde mä trij fingra pao en gang. Men då knöd mannen näfven mit for hans näsa. Dao to den Skröftlärde op itt äble ur lomman och bjudde åd mannen. Men mannen hade mä se ost och brö och vigade hanim. Då to den Skröftlärde afsked och ga mannen en rijsdaler. Men nu är däd så, att den Skröftlärde gitch in te sitt gesällskab å sae: