Utrikes. Pius X är nu öfvertygad om att franska garnisonen skall lemna Rom och att han följaktligen måste öfvergifva sitt residens för att icke komma i konflikt med revolutionen. Den påfliga regeringen är fast besluten att icke bilda en armå, emedan den är öfvertygad om att en armå icke skulle lända till någon nytta; den lägger sitt öde i Försynens hand och lefver i öfvertygelsen att påfvarnes verldsliga herradöme, om det också nu kullkastades, skall resa sig igen om längre eller kortare tid, emedan det är nödvändigt för kyrkans frihet och oberoende. Pius är sjelf af den tron, att påfvedömet mycket snart skall ånyo framstå i sin fordna glans och han har nyligen i jesuiternes kyrka hållit ett tal, som var af politiskt innehåll och isynnerhet gjorde stort uppseende genom en bestämd försäkran att detta år skall vara det sista för folken och de revolutionära furstarne. Då II. H. väl näppeligen gör anspråk på att vara någon profet, säger ett utländskt blad, så måste meningen härmed vara att han har goda skäl att tro på bildandet af en ny helig allians emot revolutionen. Telegram från Petersburg förmäla, att ryske storfursten, som vistas för sin helsas skull i Nizza, är betänkligt sjuk. — Ryska regeringen uppträder mäklande mellan Preussen och Österrike i frågan om Slesvig-Ilolstein. Om man får tro en Pariser-korrespondent skulle franska regeringen låtit förfråga sig både i Berlin och Wien om det var sannt, att civil-regeringen i hertigdömena anser det såsom en statsförbrytelse, att slesvigarne hafva underskrifvit en adress till en utländsk makt. Efter att ha tillagt, att Frankrike i fall så fordras ämnar begära upplysningar om adressens innehåll och ändamål, yttrar korrespondenten vidare: Man visar sig här i Paris något förundrad öfver hvad man fått veta, man frågar sig om en befolkning, som i verkligheten ännu är utan herrskare, skall ställas till ansvar och betraktas såsom förbrytare, emedan den uttalar en önskan att styras af den eller den staten. I motsats härtill yttrar Indep. Belge, att civil-regeringen utan tvifvel är hertigdömenas rättmätiga öfverhet och att den uppfyllt sin pligt genom att förbjuda politiska agitationer; men det måste dock beklagas, att hela det liberala Tyskland icke har ett ord för de danska slesvigarne, mot hvilka nu utöfvas samma pression som var föremål för höga och allmänna klagorop när det träffade den tyska befolkningen i hertigdömet.