man verlden omkring för att söka lyckan, som man, till sist, finner kättande på hemmets tröskel. Här var det helsans ande; men man ville ej se den, förr än det var försent. Linnoa har berättat denna händelse derföre, att hon i allt håller af barnen och vill dem väl, och att gymnastik isynnerhet försummas vid vär qvinliga uppfostran. Det felas också fruntimmer, som kunna förestå sjukgymnastik för flickor. — Måtte man uppmuntra sådana, att studera sin sak under skicklig handledning och sedan troget verka i sitt kall. Vi skulle sedan se långt mindre halfvissnade barn och sjukliga qvinnor, än vi nu måste se, och mången mor skulle slippa att i sitt barns utmärglade gestalt, i bleksotens smygande härjning, få det hårda, men oafvisliga svaret — det är törsent. Om Linnea, med sina ord, kunde väcka uppmärksamheten på detta vigtiga ämne, kunde hon glädja sig åt, att icke vara till blott för stundens nöje.