Waldemar Atterdag på Gotland och folksägnerna, som stå i sammanhang dermed. Anteckningar af Alf. (Forts. fr. N:o 8). Vi hafva nu anfört de äldre historiska underrättelser vi hittills påträffat om Waldemars plundringståg till Gotland. Alla öfverensstämma de deruti, att Danska Konungen bekommit ett stort byte på vår ö. Endast Strelow, som lefde 250 år sednare än samma tilldragelse, vet något att tala om de berömda karbunklarna. De äldre underrättelserna veta ingenting derom. De båda Svenska författare vi anfört, Rimkrönikan och Olaus Petri, samt Strelow, alla yngre än Waldemars tid, berätta, att skeppet, som bortförde de röfvade dyrbarheterna, förgåtts i hafvet; men de med Waldemar samtida klosteranteckningarna nämna icke ett ord derom, änskönt högst sannolikt är, att den kunglige röfvaren äfven beskattat Gråbrödramunkarnes kloster. Detta gifver skälig anledning misstänka, att berättelsen om detta fartygs förolyckande är en, efter Waldemars tid, påhittad dikt, som munkarne uppfunnit för att på något sätt ådagalägga huru Gud straffat den fräcke klosterröfvaren, som vågat lägga vanterna på deras heliga tillhörigheter, hvilka de vördige fäderne med svett och möda (och mångfaldigt bedrägeri) lyckats skafva ihop. Det var alldeles i sin ordning, att rån från kyrkor och kloster skulle hafva grufliga påtöljder för rånaren och då nu Waldemar ej drabbades af någon för verldens ögon särdeles skönjbar olycka, och för att ej andra skulle våga immitera hans exempel, har det ansetts för en nyttig, lofvärd och tillåtlig lögn att berätta och utsprida bland folket, att Waldemar ingen nytta fått af de röfvade skatterna, utan att de försvunnit i hafvets djup. Folket, med sin böjelse att tro på underbara tilldragelser, trolldom och spökeri, har vidare utsmyckat berättelsen med tillägg om Trollqvinnan, hennes förbund med Waldemar och hunden, som vaktar den i djupet gömda skatten och på sådant sätt hafva vi fått folksagan härom färdig. Hvad som tyckes oss bestyrka misstanken, att sagan om de röfvade dyrbarheternas försvinnande i hafvet är en dikt, är den omständigheten, att inga gamla Danska handlingar från Waldemars tid, oss veterligen, innehålla något derom. Waldemar sjelf och månge af hans höfdingar och krigare skulle väl haft reda på hvad de lyckats tillroffa sig på Gotland och om ett så betydligt rof förolyckats, hade väl någon bland dem omtalat detta och någon Krönikeeller Historieskrifvare fått reda derpå. Gråmunkarnes i Wisby ord på ena stället att Waldemar hemvände med ganska betydliga skatter från stad och land? samt på det andra, att han 4återvände hem, medförande en den största skatt af guld och silfver, tagen från staden och landet — ord, hvilka äro antecknade af Waldemars samtida — låta förstå, att han lyckligt och väl återkommit hem med sitt kostbara rof, hvadan det således ej förlorats under vägen. Förmodligen var väl Waldemar så rädd om det guld och silfver han röfvat, att det fördes på hans eget skepp, och anlände till Danmark i följe med honom sjelf; derföre kan möjligen något skepp af hans flotta blifvit förgånget på hemvägen. Vi kunna således ej anse sägnen om att Waldemars röfvade skatt hvilar i hafvet, vare sig vid Carlsöarne eller Tjusta skären, hafva någon historisk grund, utan måste förklara densamma, efter vår åsigt, vara helt och hållet en dikt, en fraus pia eller ett fromt bedrägeri efter katholska prestsamvetet. Enligt den ena af de båda anteckningar om Waldemars Gotlandståg, som Fransiscaner-munkarne i Wisby efterlemnat, dröjde Konungen en hel månad på Gotland efter sedan Wisby gifvit sig; hvad gjorde han väl under hela den tiden? Historiska underrättelser derom hafva vi ej, utom hvad Strelow omtalar, att han 5 dagar efter S:t Olof eller den 4 Augusti stadfästade Wisby gamla privilegier och gaf dess borgare samma rättigheter i Danmark som Danska undersåtare,?) äfven) Häraf, äfvensom af den omständigheten att Waldemar tillsatte fogdar öfver Gotland svonås att afsjofen med