kande slafveri som det, hvilket fördystrar de flesta obemedlade qvinnors lif. Elise P. lefver än; men är nu gammal och har upphört att drifva sitt lilla färgeri. Hon eger visst icke stora, men för hennes små behof alldeles tillräckliga tillgångar af det hon hopsparat. Då hon talar om det förflutna, önskar hon att hennes fattiga medsystrar, som ännu kämpa med ett lönlöst arbete, skola följa hennes exempel och egna sig åt något yrke, och derigenom vinna en sjelfständig plats i lifvet. — ——