pels fall hafwa Göteborg, Christianstad och Carlskrona bringat sig npp till deras närwarande wälstånd till föga mehn — wi wåga tro det — för deras respective pros vinser. Om wi således få antaga, att städerna äro till för provinserna och ej proverserna för städerna, så kan Gottland fåsom provins icke hafwa det ringaste intresse i uppehållandet af Wisby. Aldra minst kan detta i längden åstadkommas genom konstlade medel, och till jådana räkna wi den beskattning af landthamnarna till Wisbys fördel, som f. n. eger rum. J stället för att uppmumtra fri täflan mellan de särstilda handelsplatserna, till stor fromma för provinfen, will man för att upphjelpa en hamn, fom enligt sakkunniga personers intyg ej står till att hjelpa, utsuga och beskatta icke endast landthamnarnes handlande utan äfwen medelbart provinsens menige man. Nu kan med fog frågas: hwad har bonden, som wid närmsta hamn behöfwer köpa en fappe salt eller ett skalpund socker för styldighet att Härigenom rikta Wisbys intressen? Na turligswis måfte handlanden i förhallande till de dryga omkostnaderna rätta priset på waran, hwarigenom bons den, som måhända på år och dag ej befsöker Wisby, i fin mån får bigraga till den rifsbefanta hamnens mid makthållande. Här föres man owilkorligt till framställande af en ganska kinkig fråga: har månne en commun rättighet att till fin fördel beffatta en hel provins, då demna ej här: till samtyckt? Ja, genomleta alla handlingar ända från den gråaste forntid och framwisa någon, fom antyder en sådan rättighet! Wi tro, att den härmed har lust att sysselsätta fig, tar för fig ett refultatslöft arbete. Hwad wi weta är, att en sådan beskattning är rakt stnidande mot wåra nu gällande grundlagars anda och syfte. Swenska folket beskattar sig sjelft. Denna rättighet är lika gammal som det swenska namnet; på allshärjartinget i fordna tider förde den frie odalmannen fin fria talan, och ide en örtug fick honom afhändas eller ett dagswerke honom påläggas utan menighetens bifall; samma rättighet har sedermera följt hans ättlingar äfwen under de tider, då dispotens jernspira tryckande hwilat öfwer gamla Swerige. Det är just denna rättighet, fom förwärfwat wårt land namn af fris hetens hem, det har warit i medwetenhet af den, fom tvi trotsat legioner af inkräktare och på fofterjordens al: tar mångengång offrat ända till sista ffärfven, — myc: fet, mycket mer än despoten med sitt maktspråk kunnat utpressa. Men gäller denna rättighet för swenska folket i dess helhet, måste den äfwen gälla för en provins, en commun. (Forts. i nästa nummer.)