ty han säger, att en vakt af 24 man hvarje natt bevakade dem, F) och en sådan kostelig ting samt dess bortröfvande skulle man ej kosta ett enda ord på. Otroligt. Sagan om Karbunklarna har säkerligen uppstått ejter det Waldemar plundrat på Gotland. Den tyckes vara en myth, en alegori. Karbunklarna beteckna förmodligen Gotlands fordna rikedom, som kom från hafvet, liksom dessa. Handeln, källan till denna rikedom, var i början gemensam för hela ön; intresset för och vinsten af densamma, voro gemensamma för hela öns invånare, men sedan en stor mängd fremlingar bosatt sig i staden och sökte, med landets uteslutande, draga all handeln till Wisby, fingo stad och land skiljda intressen och då slogs den dyrbara stenen i tu. Det lyckades stadsboarne att draga all handeln till sig. sdå fördes Karbunklarna från landet till staden) och derifrån bortfördes de at Waldemar eller just han, som gat Wisby handel sin knäck och röfvade den rikedom den ditfört. På sådant sätt låter sagan ganska väl förklara sig. Innan vi öfvergå till berättelsen om Waldemars plundring på Gotland och de sägner, som dermed stå i sammanhang, låtom oss kasta en blick på det århundrade, då denna för Gotland så minnesvärda tilldragelse timade och hvars hågkomst fästat sig så djupt i det trogna folkminnet och om hvilket folksägnerna veta så mycket att omtala. Vissa århundraden tyckas bestämda att för vissa folk vara lyckosamma, men för andra åter olycksbringande. Elfvaoch Tolshundra-talen voro för Gotland at förra slaget och bragte denna O till en höjd af välmåga och rikedom, hvarom dess invånare förut säkerligen aldrig kunnat drömma; men så blef också Trettonhundra talet så mycket olyckligare för vår lilla stat, ty Gotland utgjorde då verkligen en liten serskild stat under Svenskt beskydd, det var först i slutet af 1300-talet, som det genom en följd af svåra olyckor nedsjönk till en obetydlig och ringaktad provins. (Forts.) 3) Strelow berättar att Karbunklarna sutto i muren af (Vor Fra Kirke (nu varande Domkyrkan) som steden i muren endnu beer vidne om, men der synes inga sådana spår, hvaremot folksägnen uppgifver stenrosetterna nå gafveln af S:tNicolai kyrkruin såsom stället, der Kar