Den hvita Pionen. Berättelse af Onkel Adam. Utanför kyrkovaktarens stuga, ej långt från Mossarps kyrka, såg man för omkring fjorton år sedan, närmast under gafvelfönstret, en liten kulle, som bar ett stånd hvita pioner. Gumman Sköld skötte det der ståndet så väl, vattnade det och skyddade det mot frost och solhetta, och så hade 8 man i många Ilerrans år sett den hvita pionen hvarje sommar uppstå lika snöhvit som saftig. ader kyrkvaktarn var en barsk och mycket ordentlig gammal knekt, samt utgjorde en del af Mossarps sockens embetsoch tjenstemän. Ilan var nämligen icke blott kyrkovaktare och orgtrampare, hvilket han blef då gamla Rask hunnit att supa ihjäl sig, utan han var så att säga en statens tjenare, emedan länsman en gång sagt till honom: Sköld sx han, är en ordentlig karl sa han, och som jag bor två mil härifrån sa han, så kan Sköld sa han, hjelpa kyrkskrifvaren och kantorn Mollberg att se efter packet här uppe i Mossarp sa han. Detta var för gamla Sköld en ordentlig fullmakt och på den grund blef han en ordningsman i socknen — en fasa för pack och daligt folk om hvardagarne, liksom en fasa för kyrksamma hundar om söndagarne; ty han gjorde föga afseende på person, så att till och med vördig pro